patroklus nedgörelse

nyårskalendern, bok 1

2011-12-29T02:02:00.000-08:00

A1: Nikolaj Gogol, Döda själar

A2: "Det ligger ingenting märkligt i att de båda damerna till slut blev definitivt övertygade om något som de till en början antog som en ren hypotes. Även i våra egna kretsar, bland klokt folk, som vi kallar oss själva, händer det inte sällan att man beter sig nästan likadant, och som bevis kan man anföra våra lärda resonemang. Först är det någon vetenskapsman som tar upp saken försiktigt, på det mest bedrägliga sätt, och börjar trevande, med oskyldiga frågor: kommer det inte därav? har inte det eller det landet fått sitt namn från den eller den avkroken? eller: hör inte det dokumentet till ett annat, från senare tid? eller: måste man inte när detta folk nämns fatta det som ett annat folk, nämligen si-och-så? Han citerar genast de ena och de andra författarna från antiken och uppfattar Gud vete vilken anspelning eller bara en anspelning, får sedan raskt upp farten och blir morskare, samtalar obesvärat med de antika auktorerna, ställer frågor till dem och svarar till och med själv på frågorna, totalt glömsk av det faktum att han började med ett försiktigt antagande; vid det här laget tycker han att han tydligt och klart ser hur det ligger till - och han sammanfattar sina överväganden med orden: "Så här var det alltså, och det här folket var det man skulle uppfatta det som, och så här skulle det hela uppfattas!" Sedan förkunnas det från föreläsningssalen - och den nyupptäckta sanningen beger sig ut på sitt segertåg runt om i världen, med allt fler anhängare och beundrare i släptåg."

A3: "Döda själar" användes för ett par år sedan av Sydsvenskan som ett illustrerande exempel på titlar som numera inte är i tryck: utländska klassiker har väsentligt mycket mindre efterfrågan än svenska deckare. Själv väcktes mitt intresse för "Döda själar" på riktigt när jag läste Hemons "Nowhere Man", där huvudpersonen i sin ungdom startade ett Gogol-inspirerat rockband vid namn the Dead Souls. "Döda själar" är tacksamt nog åter i tryck, i en översättning som tydligen ska vara särskilt trogen originalets "fabuleringsglädje, rastlösa ångest och ständiga kurragömmalek". Det verkar på det hela taget vara en väldigt stilistiskt intressant titel.

B1: Nyårsförvirring faller över.

B2:
- Anta! Anta att ditt hjärta faktiskt är en ärta. Inte för att det rimmar, utan för att den går utmärkt att göra soppa av. Detta för jag fram som ett tankefrö till dig med förhoppning om att det kommer slå rot.
- Du säger så kloka saker, magistern. Alltid så kloka saker.
- Nå, det är det jag får betalt för. När jag går hem för dagen ska era små huvuden svälla som jäsande deg.
- Ja, jo. Det får man nog säga att de gör. Sväller alltså. Som deg dårå.
- Jag ska berätta. Om min fabuleringsglädje och rastlösa ångest. Om hur jag, när jag var ung, anförde både det sanna och osanna; på samma gång knöt hymens band och klippte upp dem med guldsax. Då, när jag friade till Charlotte, friade jag blott till idealet om att vara gift och ingick därmed äktenskapet på falsk vittnesbörd, ett svek mot både Gud och Charlottes familj. För att jag kunde och för att jag ville.
- Jag är hungrig...
- Portar öppnades för oss och Charlotte spände ut sina vingar och flög före. Hon, den fulvackra fågeln och jag den helfula fågeln, var unisona i vårt pickande och pockande, fulla av frågor och förväntan. Vad hade någon för rätt att förvägra oss någonting överhvuudtaget?
- ... Och törstig dårå.
- Hennes fulvackra entusiasm och frågeiver blev förankringen till folket i vår närhet. Som hennes bror sa vid ett flertal tillfällen: 'Hon springer mer nu än hon gjorde tidigare.' Jag hade varit förmögen att kickstarta hennes idrottsapparat. Detta gav mig givetvis incitament till att ta min lögn till nästa, fullständigt människokalla nivå."

nyårskalendern, bok 2

2011-12-29T01:25:00.000-08:00

A1: Kate Beaton, Hark! A Vagrant

A2: "Jane Austen has transcended 'fandom', I think. Now there is an Austen culture. It's never certain what we should make out of it. What is it about Mister Darcy that that drove readers wild? What is it about the manners and conversation in the stories that inspired a craze of popular parodies? Why not a culture around, I don't know, Madame Bovary? Jane, either you are blessed, or you are cursed."

A3: "Hark! A Vagrant" (även känd som "Harken" i vårt hushåll) är en av mina favoritserier just nu. Anna gav mig en Hark-bok i julklapp och jag ser fram emot att läsa den. Citatet är en aning missvisande eftersom det främst är en kommentar och inte det egentliga verket, s.a.s., men det var det längsta stycket på uppslaget.

B1: Jag är snorig och jävlig.

B2: "Utanför var bländande sol och ett sorl av glada människor. Teresa låg och vred sig på sitt vardagsrumsgolv. Det var hennes försök till perspektivskifte. Bara idioter tycker om mig. Allt jag ville var att bli omtyckt av de smarta. Att bli omtyckt av de dumma är inte andrapris, det är ett dubbelstraff. Teresas mobil surrade till av ett nytt inkommande sms. DU ÄR BEST. Teresa rös av obehag."

nyårskalendern, bok 3

2011-12-28T23:26:00.000-08:00

A1: Karl Palmås, Prometheus eller Narcissus? Entreprenören som samhällsomvälvare

A2: "Det som utmärker uppfinnaren är alltså inte det hårda arbetet, utan det faktum att idéer på ett lyckosamt vis "råkar mötas" i uppfinnarhjärnan. Något tillspetsat är uppfinnaren det man får kvar om man tar bort det mänskliga subjektet - eller åtminstone den mänskliga kroppen - ur ekvationen. Det fysiska arbetet kan inte uppfinna, bara upprepa. Därför bör uppfinnaren uppmärksammas för just de aspekter av skapandet som inte handlar om det fysiska arbetet."

A3: Det gick snabbt för mig att lockas den här titeln, för den faktiska formgivningen kändes så rätt. Omslaget ser ut som en fyrtio år gammal avhandling, vilket säljs in ytterligare med titelns referenser till grekisk mytologi och en filmgrynig bild på månen ett par sidor in. Därtill verkar ämnet intressant. Än är jag dock inte övertygad om att boken faktiskt är så bra som jag skulle vilja, även om jag köper retroinramningen rakt fram. Det finns en risk att summan inte är större än de enskilda delarna, utan faktiskt mindre. Ungefär som med filmen "An Education".

B1: Har stigit upp tidigt och inte sovit så mycket. Lite virrig i huvudet.

B2: "Den provokativa Jack Russell-terriern Uppfinnarhjärnan hade gjort stor medial succé. Inledningsvis hade den upprört och chockat enbart genom att vara intelligent nog att kunna kommnicera med människor. Men när den därutöver också visat sig kunna formulera enastående akademiska formuleringar var den omedelbart ett stjärnskott, ostoppbar. "Det vore inte missvisande att kalla mig ett 'metafysicum'", berättade Uppfinnarhjärnan på "Uppfinnarhjärnan speaks!", sin mest berömda presskonferens. "Genom att överskrida gränser för vad som tidigare varit fastslaget träder jag härmed in i ett nytt form av varande och ett nytt allmäntillstånd. Jag definierar själv mina kroppsliga gränser."

nyårskalendern, bok 4

2011-12-28T09:53:00.000-08:00

A1: Siri Hustvedt, The Summer Without Men

A2: "Enlightenment about Alice was not forthcoming. I smiled at the little group gathered around me and said very slowly, "It may be hard to believe, but I was young once, too, and moreover, I remember being young. I remember being exactly your age, in fact, I remember jokes too." It was a cinematic moment, and I was fully conscious of it. I did my best to don my most all-knowing, authoritative, good-teacher-beloved-by-the-students expression, a cross between Mr. Chips and Miss Jean Brodie, and then I slapped Theodore Rhotke shut, stood up, and made my exit. In the film, the camera would follow my back to the door, my high heels-sandals in reality-clipping smartly on the floorboards, and then I pause, just for a moment, and turn to look over my shoulder. The camera is now close. Only my face is visible, and on the screen, it is gigantic, perhaps twelve feet tall."

A3: Jag tyckte väldigt bra om "Den skakande kvinnan" och är nyfiken på om jag skulle uppskatta Hustvedt lika mycket i ren skönlitterär form. Citatet ovan ger mig egentligen inga tydliga indikationer.

B1: Pastan jag åt tidigare ligger och vilar som en oaptitlig klump i magen. Min rygg värker en aning.

B2: "Min känsla av underlägsenhet inför Viktoria kunde aldrig döljas. Hon förde sin hand till munnen och härmade mig alldeles för träffande. "Jag har ingenstans att vara på fredag", sa hon med min röst. "Jag har äckliga, gropiga kinder och ingen pojkvän." Jag vände på klacken och gick med bestämda steg därifrån, från skolgården, samtidigt som jag försökte dölja att jag hade gråt i halsen. Fick Viktoria se det skulle hon bara bli ännu jobbigare. Det tog dock inte lång tid innan hon var i jämnhöjd med mig och drog i mina kläder, i min favoritblus. "Vart är du på väg?" sa hon med en röst som nu var mycket kallare. "Du har ju ingen att hänga med, eller hur." Jag försökte öka takten och nu halvjoggade vi båda två, medan Viktoria öste förolämpningar över mig som ris över en nygift brud. Slutligen brast det för mig och jag örfilade henne rakt över ansiktet och sprang så fort jag kunde in på ett närliggande café och låste in mig på deras kundtoalett."

nyårskalendern, bok 5

2011-12-28T05:31:00.000-08:00

A1: Ryszard Kapuściński, Imperiet

A2: "Först och främst kan han konstatera att av det historiska Basjkirien, som enligt hans uppfattning sträckte sig från Volga till Ural, är det bara hälften som ligger inom gränserna för dagens autonoma republik. En del av det gamla Basjkirien tillhör numera Kazakstan, annan del Tatarstan och en tredje Ryska Federationen (som för övrigt republiken Basjkirien ingår i). Om vår medvetne basjkir säger detta högt så får han genast tre fiender emot sig - tataren, kazaken och ryssen. Saken är den att nationalism finns inte i konfliktlöst tillstånd, det finns inte utan krav och anspråk. Där ett folk manifesterar sin nationalism växer det omedelbart upp fiender till detta folk, som svampar ur jorden, och därmed spirar fröet till konflikter och krig."

A3: Samhällsjournalistisk litteratur ligger mig nära, då den effektivt förenar facklitteraturens bildning med skönlitteraturens mänskliga förhållning. "Imperiet" är en klassisk granskning av Sovjetunionens uppgång och fall, vilket rimligtvis bör vara intressant läsning.

B1: Jag äter pasta (den kommer inte äta sig själv) och lyssnar på jangelpop med mycket reverb. Känner mig sådär.

B2: "Det fanns bokstavligt talat inga gränser för Urbmengistan. En så kallad konsensuskarta hade upprättats, som generats från genomsnittet av alla hittills registrerade lantmätningar. Men bristen på exakthet upprörde de stolta urbmengerna in i benmärgen. Både avancerade och mer traditionella ansatser hade fallerat. De män som med vandringsstavar, GIS-utbildning och GPS-utrustning försökt klarlägga var Urbmengistan slutar och var dess grannländer börjar hade alla mystiskt försvunnit för att aldrig återses. Ett två, ett två. Det tog inte lång tid innan en häftig mytbildning tog fart. Även de allra minsta och snorigaste förskoleurbmengerna visste att deeras land var en konturlös mordgåta som drog djärva kartritare ner in i avgrunden."

nyårskalendern, bok 6

2011-12-27T12:00:00.000-08:00

A1: Lotta Lotass, Aerodynamiska tal

A2: "Efter några timmar i luften möter han en så mörk molnvägg med hagel och regn och kraftiga vindar. Han försöker att hålla kursen in över öknen och fortsätter så ett bra stycke, men utan att se någon ljusning. Han vänder och styr mot havet, men inte heller där finns det någon väg förbi den ogenomträngliga väggen. Hans tankar går till en udde han tidigare flugit över. Där finns en sandslätt på vilken han utan problem sätter ner maskinen. Han täcker över motorn och sittbrunnen till skydd mot regnet och sitter så med huvudet framåtlutat och inväntar ett omslag i regnet."

A3: Jag är inte bekant med Lotta Lotass sedan tidigare, men såg att hon fanns på Pocketshops ironiska "Svårsålt"-avdelning. Det är dit mina favoritböcker går för att dö. När jag gick till biblioteket för att se vilka Lotass-böcker som fanns att låna stötte jag på "Aerodynamiska tal" och blev snabbt lockad av dess koncept; dikt inspirerad av arkivmaterial kring bröderna Wrights första flygningar.

B1: Jag mår ganska bra.

B2: "Wilbur hade bestigit det berg som var hemligt och som bara han i hela världen kände till. Han hade använt sig av sin icke-fungerande kompass och därmed lurat systemet till att föra honom rätt. Det var hans bästa trick. De sista tio metrarna förnekade han sin trötthet och sprang upp till kröningen så att det dammade om den torra marken. Då abstraherades landskapet nedanför honom och det brände i hans lungor. Den spröda fnöskesbeväxtligheten knastrade och vek undan för hans häftiga framfart. Han hoppade och tog risker som belönade sig med extas."

nyårskalendern, bok 7

2011-12-26T04:30:00.000-08:00

A1: Roberto Bolaño, 2666

A2: "Medan det ena mordet följde på det andra fortsatte Epifanio på egen hand med utredningen av Estrella Ruiz Sandovals död. Han talade med hennes föräldrar och med de av syskonen som bodde kvar hemma. De visste ingenting. Han talade med en äldre syster som var gift och numera bodde på calle Esperanza, i colonia Lomas del Toro. Han tittade på bilder av Estrella. Det var en snygg flicka, lång, med vackert hår och behagliga drag. Systern berättade vilka hennes väninnor var på monteringsfabriken där hon arbetade. Han åkte dit och väntade vid utgången. Han lade märke till att han var den enda vuxna person som väntade där, alla andra var barn och en del av dem hade skolböckerna med sig. Bredvid barnen fanns en man som sålda glasspinnar från en grön kärra. Kärran hade ett vitt markistak. Epifanio ville få undan barnen, så han ropade dem till sig och bjöd dem alla på glass, utom en liten en på mindre än tre månader, som bars i famnen av sin sexåriga syster. Estrellas väninnor hette Rosa Márquez och Rosa María Medina. Han frågade arbeterskorna på väg ut från fabriken efter dem, och en pekade ut Rosa Márquez för honom. Han berättade att han var polis och bad henne leta rätt på sin väninna. Sedan lämnade de industriområdet till fots. Medan de gick och talade om Estrella började hon som hette Rosa María Medina gråta. Alla gillade film, berättade de, och på söndagarna, men inte alla söndagar, brukade de gå på den dubbla föreställningen på Rex."

A3: Jag är lite rädd för att inte förstå Bolaño, även om det egentligen finns goda förutsättningar för att jag ska uppskatta honom. Tycker överlag om latinamerikanska författare.

B1: Ikväll har vi ätit tortillas samt spelat brädspel, vilket har fått mig på bra humör. Kommer antagligen däcka i soffan efter att det här inlägget är klart.

B2: "Ett privatplan färdades över himlen och lämnade efter sig ett vitt horisontellt streck, som delade upp himlen i Utforskat och Icke utforskat. Den kvalmiga stadsluften nedanför luktade sött fläsk och grillad sötpotatis. Maria Octavia Rodriguez stod i sin blygsamma trädgård med en roller i högra näven. Tillsammans med sin bror Ruben inspekterade hon utsidan av köksväggen, som hon var i färd att dekorera med en mängd fotografier och urklipp som hon hade lyckats skrapa fram från husets många skrymslen. Från en dignande pappersansamling tog Ruben fram ett porträtt på Martin Luther King Jr., ett porträtt som Maria själv ritat ett antal år tidigare. Yo Tengo Un Sueño. Maria rollade tapetklister över en ledig yta på husväggen, smackade stadigt fast Martin Luther King Jr. och rollade sedan ett övre lager tapetklister ovanpå. Där fick Martin Luther King Jr. sällskap av recept på fruktkakor, vykort med lyckliga gatumusikanter och fotografier på släktingar och vänner, både levande och döda. Ruben klappade Maria på axeln och berömde hennes arbete. Här finns en stark historia. Jag känner den i mig. Han klappade på sitt bröst. Här finns alla slags människor, men alla med gott hjärta. Det här är inspiration. Maria tog några stek bakåt och tog in det påbörjade kollaget i all sin prakt. Möjligtvis hade det inte blivit helt som hon tänkt sig, men effekten var ändå odiskutabel. Maria suckade av lättnad. Nu är det påbörjat. Mitt hus kommer vändas ut och in."

nyårskalendern, bok 8

2011-12-26T00:21:00.000-08:00

A1: Stephen Hawking, A Brief History of Time

A2: "Further encouragement of black holes came in 1967 with the discovery by a research student at Cambridge, Jocelyn Bell-Burnell, of objects in the sky that were emitting regular pulses of radio waves. At first Bell and her supervisor, Antony Hewish, thought they might have made contact with an alien civilzation in the galaxy. Indeed, at the seminar at which they announced the discovery, I remember that they called the first four sources to be found LGM 1-4, LGM standing for 'Little Green Men'. In the end, however, they and everyone else came to the less romantic conclusion that these objects, which were given the name pulsars, were in fact rotating neutron stars that were emitting pulses of radio waves because of a complicated interaction between their magnetic fields and surrounding matter. This was bad news for writers of space westerns, but very hopeful for the small number of us who believed in black holes at that time: it was the first positive evidence that neutron stars existed. A neutron star has a radius of about ten miles, only a few times the critical radius at which a star becomes a black hole. If a star could collapse to such a small size, it is not unreasonable to expect that other stars could collapse to even smaller size and become black holes."

A3: Jag har en läst en del populärvetenskap under året som gått, men utan att ha tagit del av de mest ikoniska titlarna på området. Hawkings böcker är givetvis väl anpassade för en bredare publik; förhoppningsvis tummar det inte märkbart på berättarens entusiasm.

B1: Det låter från kaffekokaren. Det tryggar mig.

B2: "Professorn lutade sig fram mot mig och gormade. Hörde du någonsin talas om radiovågorna som aldrig kom fram? Nej, det kan du knappast ha gjort -- de kom ju aldrig fram! Han skrattade högt men tandlöst. Trots att det var han som besökte mitt hem, kunde hans sätt att föra sig få mig att känna mig som en otacksam turist. Jag erbjöd honom lite English Breakfast-te, med mjölk och honung. Snabbt doppade han sitt ena lillfinger i tevattnet och ritade upp blöta streck på bordsduken. Vattenmolekylerna lämnar min tekopp. Jag kan till och med blåsa bort de varmaste molekylerna och bara få ljummen te kvar. Jag frågade honom om han ville blåsa bort varma vattenmolekyler med mig, vilket givetvis fick honom att gunga entusiastiskt. Han blåste bort sina molekyler med akademisk precision, redo att lämnas in för peer review. Så kringflyende är de nu, de små atomajävlarna! De flackar runt. Den obligatoriska skrattsalvan kom som på beställning. Leverfläckarna på hans kinder var små solar. Jag kunde föreställa mig honom i sina yngre år, fokuserad och målmedveten. Nu fanns ingen konkurrens för honom. Hans bidrag till forskningen bestod likväl, men eftervärlden gjorde sig redo att röra sig vidare utan hans tidigare så styrande hand."

nyårskalendern, bok 9

2011-12-25T14:55:00.000-08:00

A1: Herman Hesse, Stäppvargen

A2: "Jag kunde inte stå emot. I förmaket med de trevliga möblerna och tavlorna från morfars och farfars tid satte hon fram te åt mig, och vi pratade en stund; utan att egentligen göra några frågor fick hon veta det ena och det andra om mitt liv och mina tankar och hörde på med den blandning av respekt och inte-riktigt-ta-en-på-allvar som kloka kvinnor visar inför mäns konstigheter. Vi talade också om hennes brorson, och i ett av rummen intill visade hon mig hans senaste kvällssysselsättning, en radioapparat. Där satt den flitiga människan på sina lediga kvällar och pillrade ihop en sån där maskin, hänryckt vid tanken på trådlöshetens fenomen, på knä i stum förbedjan inför teknikens gud, som efter årtusendens förlopp lyckats upptäcka och högst ofullkomligt framställa ting som varje tänkare alltid vetat om och på ett klokare sätt utnyttjat. Vi pratade en stund om detta, ty tanten ligger åt det religiösa hållet och talar gärna om religion. Jag sade henne att alla krafters och handlingars allestädes närvaro varit välbekant hos de gamla indierna, och att tekniken helt enkelt hade präntat in en liten del av detta faktum i allmänna medvetandet, den hade konstruerat en tills vidare fasaväckande ofullkomlig mottagare och sändare för ljudvågorna. Huvudsumman i denna urgamla insikt, nämligen tidens overklighet, hade ännu inte uppmärksammats av tekniken, men till slut skulle naturligtvis också den "upptäckas" och råka i händerna på beskäftiga ingenjörer. Man skulle, kanske till och med rätt snart, upptäcka att vi ständigt är kringflutna av bilder och händelser, inte bara sådana som hör hemma i nuet och omkring oss, som när musik från Paris och Berlin kan höras i Zürich eller Frankfurt, utan att alla händelser i alla tider på samma sätt finns till nu, inregistrerade på något sätt, och att vi väl en vacker dag med eller utan tråd, med eller utan störande billjud får höra kung Salomo eller Walther von der Vogelweide tala i vårt öra. Och att allt detta, precis som nu radions begynnelse, endast skulle tjäna till att låta människan fly än längre bort från sig själv och sina verkliga mål och omge sig med ett allt tätare nät av förströelser och onyttig verksamhet. Men alla dessa saker, som jag var van vid att tänka på med bitterhet och hån, yttrade jag nu i lekande och skämtsam ton, och tanten log, och vi satt väl tillsammans en timme och drack te och var nöjda."

A3: Hm. Hjälp. Långt stycke att skriva av, kanske var inte det här upplägget så genomtänkt. Mycket bra text dock. Jag har lockats av Stäppvargen för att jag har en fått aning av att kunna relatera väl till protagonisten Harry Haller. Och jag kände genast igen mig redan i stycket ovan. Stäppvargen kom ut 1927, men tankarna kring radions framfart då är givetvis fullständigt jämförbar med Internets framfart idag.

B1: Årets julafton var faktiskt en av de bättre på lång tid, vilket kom som en positiv överraskning. När jag skriver detta är jag redan inne på natten till annandan; den lediga tiden springer iväg snabbt. Är trött men nyduschad.

B2: "Camilla kammade aggressivt sitt hår, rastlös av naturen. Vi pratade om utställningen och om Descartes, hur överciterad han var. Jag beundrade henne och visade uppskattning genom att insupa ett fragment av henne i taget; först hennes aggressiva kammande, sedan hennes oefterhärmeliga dialekt och sist hennes manér, vilket jag säkert redan återspeglade i stor utsträckning. Kanske var det detta som gjorde vårt samtal så givande. Lyckligtvis hade jag en sådan självkontroll att jag inte föll för opassande ingivelser och inte heller lät jag mig störas av mäniskorna runt omkring mig. Jag visste att konstkännarna som passerade knappast var värda vår uppmärksamhet, vid tillfället alldeles för alldagliga och förutsigbara. De var bundna i sina spår och kunde inte avvika från den väg som hade stakats ut för dem. De trodde att de agerade av fri vilja, men skulle de faktiskt agera impulsivt skulle de bli förvirrade och villrådda. Onekligen en sorglig insikt. Det hade inte gjort mig något att sätta dessa människor till rätta och frigöra dem från de spår som styrde dem. När allt kom omkring: även om månen var en fantastisk himlakropp, och på många sätt beundrad och även dyrkad av många folkslag, så var den fortfarande bunden till jordens gravitationskraft och alltså helt underställd, ej i kontroll. Jag och Camilla var visserligen också underställda på många sätt, en oundviklighet för vilken människa som helst. Men åtminstone var vi ärliga mot oss själva. Kanske borde arrangörerna ha låtit Camillas nykammade hår hålla motiverande brandtal till all världens konstkännare. Till skillnad från Descartes hade åtminstone Camillas hår den styrkan att det inte kunde citeras för många gånger. Däri fanns insikter som kunde vägleda, frigöra och förse dilettanter och förståsigpåare med revolutionerande aha-upplevelser. Jag stod på barrikaderna för att få den stora massan att inse vad de gick miste om. Camilla själv hade dock blicken fäst på en annan punkt: omdefinierandet av konsthallar som folkliga institutioner. Hon log inifrån när hon berättade om detta."

nyårskalendern, bok 10

2011-12-23T10:22:00.000-08:00

A1: Steve Sem-Sandberg, De fattiga i Łódź

A2: "Fide Szajn gick grundligt igenom hur gudstjänsten förlöpte, hur Toraföreläsningen gick till och hur man lättast lärde sig de utvalda textställena utantill så att man kunde låta den heliga texten strömma ur sig av sin egen gudomliga kraft. Särskild omsorg lade Fide Szajn ned på att lära Staszek hebreiska. Han gick grundligt igenom varje bokstav i alfabetet och förklarade varför de såg ut som de gjorde, förklarade också varje ords gudomliga ursprung. Ett enda ord kunde tjäna till en hel lång dags föreläsning. Hjälp mig att förklara, kunde Fide Szajn till exempel säga (han uttryckte sig ofta så, som om det var han som behövde hjälp med ett problem och inte Staszek): hjälp mig att förklara varför orden för fruktan och tro har samma rot? När Staszek inte kunde svara på det kontrade Fide Szajn med att berätta en historia. När Jakob efter att ha vaknat ur den långa sömnen finner himlastegen i Beer Sheva, den som når ut över tempelplatsen, grips han av fruktan för att den plats där han lagt sig att vila plötsligt blivit en helt annan."

A3: Trots att jag redan känner att jag tagit del av (tillräckligt) mycket fiktion baserad på judiska levnadsöden under andra världskriget, är inte det ett hinder för mig i det här fallet. Jag får mycket bra intryck från det lilla av boken jag har läst. Jag vill gärna stämma in bland de många som uppfattar "De fattiga i Łódź" som en av de bättre svenska titlarna på senare tid, men hoppas att den förväntan inte färgar läsupplevelsen för mycket.

B1: Idag har jag stressat mycket inför julafton. Det är som regel inte min bästa tid på året. Jag känner dock viss julglädje för ovanlighetens skull. En reserverad sådan, men ändå.

B2: "David höll pedagogiskt upp en skimrande lax inför Schneur, sin äldste son. Schneur skruvade på sig, som han hade för vana att göra, men kunde ändå inte låta bli att följa det blänkande lystret i laxens fjäll. David såg in i Schneurs ögon med välmenande fadersauktoritet. Den här fisken är dagsfärsk. Den kommer rökas och serveras med skållhet potatis, precis som din farmor brukade göra. När du blir gammal nog att handla mat till dina barn måste du också handla så färsk fisk som du kan, och servera till potatis som är lika het. Schneur uppfattade sin pappas livslektioner som svåra att förstå, men det var ännu svårare att fäkta bort pappans intensitet när han som mest gick upp i sina egna ord. David själv kände ett tyngande ansvar. Lika gärna som han ville föra sin familjs läror vidare, ville han se till att de gjordes rättvisa. En välrökt lax är som en bön, som man ber och delar tillsammans med hela sin familj. Och det smakar därefter."

litterär nyårskalender

2011-12-23T10:03:00.000-08:00

Positiv listhets! Jag presenterar härmed en nedräkning till det nya året, i form av en kalender på temat "10 böcker jag ser fram emot att läsa under 2012".

Varje ny del i kalendern kommer ha följande upplägg:

A1: Författare, Titel
A2: Citat från bok. Varje citat kommer bestå av det längsta stycket från respektive boks mittuppslag.
A3: Mina tankar och förväntningar om boken och citatet.

B1: Mitt humör under tillfället jag skriver det aktuella inlägget.
B2: Ett stycke nyskriven prosa inspirerad av citatet i del A2, som ungefär motsvarar A2 i längd.

Min ambition är att hinna med ungefär en ny del i kalendern per dag, med totalt tio delar till den 31 december. På grund av julfirande och annat kommer uppdateringstakten bli ojämn, men ambitionen finns där. God lillejul.

visste du att max weber is in town

2011-10-09T03:14:00.000-07:00

Allting överallt synkroniserat.

full tolerans

2011-09-19T01:57:00.000-07:00

Punktlista:

* Neuroners naturliga nyttoämne är glukos; m.ao. socker.
* Om ett par månader har jag varit på mitt nuvarande jobb ett år.
* Hjärnans fysiska utveckling genom historien har varit inkrementell men stadigt utåtvidgande; de äldsta delarna av hjärnan är därför de som är innerst och närmast ryggraden.
* Trots att jag hunnit etablera mig kan jag fortfarande inte vara säker på hur min tjänst kommer att se ut på lång sikt. Det är både en förmån (potential för formbarhet) och något av en törn (ovisshet).

cykel

2011-05-18T01:12:00.001-07:00

en brinnande cykel
vill du låna ut en till mig?
den jag själv hade
föll ner

mekanism för minutvisare

2011-05-10T01:59:00.000-07:00

Måste dras upp eller få energi från batteri -- ytligt sett hade det annars kunnat vara en stilig evighetsmaskin.

franska

2011-03-29T00:10:00.001-07:00

Jag försöker lära mig franska. Det är det tredje språk jag behärskar mest och som jag skulle kunna lära mig någorlunda på lång sikt. Mitt undervisningsmaterial består idag av följande:

1. Franska filmer med fransk text. Fungerar utmärkt. Det är dock svårt att få tag på, då svenska DVD-utsläpp av franska filmer ofta bara har textning på skandinaviska språk. Eventuellt stundar en beställning från amazon.fr.

2. Franska serier och böcker. Serier (Asterix, Tintin) är lagom för min kompetensnivå. Böcker är potentiellt mycker mer givande, men det tar oerhört lång tid att läsa samtidigt som man slår upp ord i ordlistor. Arbetar just nu på "L'Étranger" och har klarat av kapitel ett.

3. Franska konversationer. Detta har jag fortfarande inte provat i tillräckligt stor utsträckning. Det verkar dock finnas ett mångspråkigt café i Lund för språkstuderande, kan vara värt att titta närmare på.

ansikten

2011-01-30T04:16:00.000-08:00

aaron sorkin och kunskapen

2011-01-17T05:03:00.000-08:00

För Aaron Sorkin är kunskap och akademiska meriter människans viktigaste och mest åtråvärda tillgångar. Åtminstone får man lätt det intrycket när man titar på Vita huset, där en karaktär bara är så bra som hans eller hennes encyklopediska närminne sträcker sig. Dialogen är intensiv och ofta fylld till bredden med referenser till politik, juridik, historia, religion och samhällsvetenskap.

Från vad jag har hittills noterat, så finns det tre saker som utmärker sig särskilt mycket vad gäller seriens förhållande till kunskap. Den första är den allmänna attityden: de flesta, om inte alla, av seriens tongivande karaktärer ser sin kunskap som ett självklart sätt att hävda sig gentemot andra och som en definition av sin person, vilket inte sällan medför en bristande ödmjukhet, av typen "Visste du att..." "Ja, det är klart jag visste. Det är till och med så att...". Det är inte svårt att tänka sig att Sorkin förhåller sig till sin serie som hans karaktär gör till sitt kunnande. Att president Bartlet förutom att vara president också är nobelpristagare i ekonomi och gift med en medicine professor känns mycket enhetligt med resten av seriens betoning på kunskap som status och makt.

Det andra som utmärker sig är bredden på kunskap: inga ämnen är för små eller triviala för att hanteras, särskilt inte om de hanteras i sakdetalj. Så vitt jag har sett förekommer det visserligen att enstaka personer i vita huset-kollegiet medger okunnighet inför något, men aldrig utan att någon annan i teamet sitter inne med kunskapen som saknas. En preliminär hypotes (har fortfarande bara sett strax över två säsonger) är att huvudkaraktärerna gemensamt vet allt som är värt att veta, ungefär som gröngölingsboken: det finns till synes oändliga mängder information och färdigheter, också latent. Exempelvis visar talskrivaren Sam i säsong tre helt oförhappandes att han pratar flytande spanska.

Den stora fördelen med karaktärernas enorma kunnande är att tittaren allt eftersom serien går bygger upp en stor respekt för den, vilket givetvis underlättas av bra skådespel och ett karismatiskt persongalleri. Alla i vita huset står på toppen av sin intellektuella förmåga och eventuella problem kommer aldrig bero på bristande kapacitet. Den stora nackdelen är att manusförfattandet till och från slirar mellan vad som är beundransvärt och vad som knappt känns trovärdigt. I andra säsongen förekommer följande utbyte om fransk matlagning som när jag såg den fick mig att vilja sjunka genom golvet:

Bartlet: His specialty is his dessert: Tomate de Saltambique.
Leo: That's gonna be a big, seedless beefsteak tomato stewed
for three hours in crème de caramel and stuffed with...

Bartlet: Passion fruit, kiwi and hazelnuts, and...

Leo: ... Served on a pomegranade reduction, yes.

Bartlet: Let's go. Leave the cell phone.

Hursomhelst. Den tredje aspekten av kunskapen i Vita huset är kunskap som medel för att definiera en karaktärs värde. Karaktärerna i Vita huset är egentligen inga handlingsmänniskor. Det är sant att de dagligen gör saker som får konsekvenser för många människor; de är ju politiker trots allt. Men främst är de tankemänniskor och det är genom att uttrycka tankekraft som de ges egenvärde. Om en karaktär ska komma att ges utrymme i Vita huset måste han eller hon förr eller senare påvisa sin akademiska potential. Donna, Charlie och Landingham är exempel på tre karaktärer som inledningsvis gett sken av att vara mindre akademiskt slipade än sina kollegor, även om det visserligen kompenserats med exempelvis framåtanda eller hög integritet. I takt med att respektive karaktärs betydelse i serien har ökat har dock dess bildning också blivit allt mer framträdande: kunskapen blir således en normativ faktor som skapar en enhetlighet karaktäerna sinsemellan.

öppen fråga

2011-01-12T07:28:00.000-08:00

Vad har reliabiliteten i din sinnesnärvaro för Cronbach Alpha-värde?

det slicka licket

2010-12-30T09:21:00.000-08:00

Jag är givetvis för alla former av kategoriseringar och snäva definitioner. Av den anledningen puffar jag för Malmöbaserade Slicklick Page, som samlar definitiva och mindre definitiva variationer av så kallade slicklicks. Ett slicklick är en typ av wailad fras som inbjuder till halvfunk. I C-Dur spelas det D-C-D-E-C-A - variationer av slicka lick bör rimligtvis följa samma intervaller. Hemsidan listar låtexempel med dylika riff, olika mycket framträdande. Ett "klockrent" exempel enligt sidans definition finns exempelvis i Toni Braxtons "You're Making Me High": framförallt är det tydligt isolerat, vilket gör att det slicka framträder.*

* På Spotify kan slicklicket höras ca. 3:06.

man är vad man äter

2010-12-30T03:51:00.000-08:00

Der Mench ist, was er isst

MEN

Angst essen Seele auf?

transient kommando

2010-12-22T00:45:00.000-08:00

Alla plana ytor har ett inbyggt djupled som inte nödvändigtvis låter sig uppfattas vid första anblick. Betraktat genom Dharma-ögat eller genom en stunds oklar klarhet kan emellertid saker och ting låta sig framträdas i ett annat ljus. Ta som exempel en tv-apparat: fördröj vid ett inslag som bara omfattar en orörlig bild och fokusera på den tills din självuppfattning regrederar och bara bildens närvaro kvarstår. I bilden kommer nya mönster att uppstå och aspekter av nya dimensioner formuleras. Småprickiga raster blir grova filter, oavsett ursprungligt sinnesintryck. Stirra tillräckligt länge på en given punkt och du kommer snart att se in i punkten, förbi punkten och slutligen genom punkten, ända till punkten har upphört att vara en punkt och övergått till att vara ett semikolon.

I vad mån ögat egentligen uppfattar världen i två eller tre dimensioner är en relaterad fråga. Om synmekanismen är jämförbar med en organisk kameralins (och näthinnan med en upp-och-nervänd projektorduk) skulle jag argumentera för att synupplevelsen är tvådimensionell men känsloupplevelsen tredimensionell. Det senare förlänar dock sin tredje dimension till synnerven och skapar i kombination en tredimensionell verklighetsuppfattning. För att uppnå sann optisk visdom måste således känsloupplevelsens dominans över den tredje dimensionen brytas. Tillåts ögat att självständigt och regelbundet tränas till att forma punkter till semikolon kommer det så småningom att kunna se i djupled överallt och ingenstans och människors verkliga skepnader kommer framträda.

God jul.

regarde la-bas

2010-12-17T01:53:00.001-08:00

mitt community

2010-12-11T16:02:00.000-08:00

Mitt community, eller sociala medium, bär namnet Et in Arcadia Nos, "Arkadis" i folkmun.

Arkadis är på en och samma gång allomfattande och samtidigt så exklusivt att där inte finns utrymme för någon. På så sätt skiljer det sig från mer konventionella communities, som snarare opererar efter en ringar-på-vattnet-princip och som strävar efter en tilltagande popularitet. Det interpersonella kittet i Arkadis user base smids snarare genom sin uteslutande karaktär: alla är lika ovälkomna. Därmed läggs fundamentet för en global gemenskap. Man kan också se Arkadis som en motsägelse konstruerat av ett motsatspar, "Fire and Ice".

Därmed önskar jag alla inbjudna till den förenande ovälkomsten.

internet-symtom

2010-12-09T23:02:00.001-08:00

"Ehm, jag har glömt vad det heter på svenska... Ability."

Blir alltid lite ställd när jag hör människor säga sånt här. Det sätter saker i perspektiv dock, särskilt vad gäller in- och utflöde för svensk respektive engelsk information.

dummy-variabler

2010-12-03T03:01:00.000-08:00

Jag sitter för närvarande och matar in svar från svarsenkäter. Frågorna i enkäten har besvarats genom att deltagaren har markerat ett av två svarsalternativ, A eller B, per fråga. För att föra in datan på ett sätt som tillåter komparationer används så kallade "dummy-variabler", ett binärt system där varje fråga ges en etta för ikryssad bokstav och en nolla för icke ikryssad bokstav. En fråga skulle exempelvis kunna lyda såhär:

1. Tycker du om glass?

A. Ja
B. Nej

Om personen svarar "A. Ja", förs datan in som 1:1,0. Följden blir en lång sträng av ettor och nollor, vilket kan bli tröttande för ögonen. För att undvika sifferblindhet gör jag därför om ettorna och nollorna till ord. Ettorna omvandlas till T:n och nollorna till O:n. De här är är de vanligaste kombinationerna:

TOTO (AA)
OTOT (BB)
OTTO (BA)
TOOT (AB)
TOTOTO (AAA)
OTOTOT (BBB)

Dessa ord sitter jag och muttrar för mig själv. AAA utläsas "Totoro", så jag hinner åtminstone baka in populärkulturella referenser under arbetets gång.

ordination

2010-12-02T03:50:00.000-08:00

Sänkt intag av betablockerare. Dränering av svart galla med kompletterande slemtransfusion.

representabel

2010-11-19T00:43:00.000-08:00

Från och med måndag nästa vecka har jag en nio till fem-arbetsplats. Visserligen som praktikant och inte som heltidsanställd, men ändå med befogenheter och arbetsuppgifter och på ett framgångsrikt, om än inte börsnoterat, företag i hjärtat av Lunds entreprenörskärna. Inledningsvis kommer jag att hantera statistik och empiri, så småningom kanske det utvecklas till kundkontakt och andra arbetsuppgifter.

Turligt nog för mig är inte klädkulturen alltför formell. Hel och ren och gärna prydlig, men mörka jeans och tröja verkar gå an. Hade det varit kostymkrav hade min garderob onekligen kommit till korta; jag har visserligen ett par kavajer men bara sammanlagt en hel kostym. Det räcker inte så många arbetsdagar. I vilket fall som helst har det uppstått ett behov för mig att stärka mina sociala markörer. I sådana här sammanhang ska man klä sig som den man vill vara, inte som den man är.

På klädfronten ligger jag dock en aning back, eftersom jag tidigare i veckan egenmäktigt förstörde min favorittröja genom maskintvätt. Det var en mörkblå kabelstickad yllekofta, lämplig för alla sociala konventioner utom nobelmiddagar. Varm och bekväm men ändå smidig och lätt att matcha med andra kläder. Smidd av bergsalfer med handplockat drakfjäll. De kommande veckorna kommer jag därför att behöva hålla utkik efter nya kläder som kan definiera mig och min karriärsperson.

svenska orter som är strategiskt lämpliga för uppkörning

2010-11-10T04:37:00.000-08:00

Enskildaberg
Eremitboda
Fåtaligholm
Minimalstad
Pyttefors

avtalsbrott

2010-11-03T03:57:00.000-07:00

Anders blir rekryterad av Arbetsgivare A. De båda kommer överens om att Anders blir anställd tills vidare med start om två veckor. Emellertid får Anders strax därefter ett annat jobberbjudande, från Arbetsgivare B. Anders upplever att han omöjligen kan tacka nej till Arbetsgivare B, då tjänsten hos denne är alltför glassig för att motstå. För att undvika konflikter i största möjliga mån ringer Anders upp Arbetsgivare A och berättar att han måste dra sig ur rekryteringsprocessen och ursäktar olägenheterna detta medför. Anders har då gjort sig skyldig till avtalsbrott.

Varför?

Därför att alla anställningar grundar sig på avtal, närmare bestämt anställningsavtal. Som avtal har de samma grundläggande konstruktion som alla andra avtal i samhället, nämligen som en överenskommelse som är bindande för båda parter. Huvudregeln är pacta sunt servanda, m.a.o. avtal ska hållas.

I många fall skulle detta inte föra med sig några större följder, men det är en avvägning som får göras mellan skada som skett gentemot arbetsgivaren å ena sidan och mellan rättegångskostnader och tid investerad i igångdragandet av en rättslig process å andra sidan. Om en arbetstagare är utbytbar och snabbt kan ersättas (som arbetskraft det vill säga, inte som person) är risken till konflikt antagligen förhållandevis liten, även om arbetsgivaren förmodligen reagerar purket. Om det däremot rör sig om en viktig och definierande tjänst är känsligheten och risken för skada större, vilket kan leda till skadestånd.

foucaults pendel

2010-10-30T14:56:00.000-07:00

Umberto Eco är litteraturens progressiva rock.

politik

2010-10-15T00:58:00.000-07:00

Jag kan inte släppa tanken på att Jan Björklund skulle fullborda uppdelningen mellan teoretiker och praktiker genom att bygga elfenbenstorn åt bostadslösa akademiker.

finns som läsesalslån på UB Magasin

2010-10-07T02:13:00.000-07:00

korrelation

2010-10-04T02:29:00.000-07:00

din tengaio

2010-09-23T04:13:00.000-07:00

om en vecka röstar jag på van dyke parks

2010-09-12T04:02:00.000-07:00

tema: förädling. del 2. general american.

2010-09-11T01:51:00.000-07:00

Svenska kursböcker i engelska har under 1900-talet och framåt utgått från RP, recieved pronunciation, vilket är en systematiserad form av "brittisk engelska". RP har varit den form av engelska som styrt språkutvecklingen för de generationer som inte haft ögonblicklig och daglig kontakt med amerikansk kultur. Tidigare generationer verkar snarare falla åt GA, general american. Fenomenet är internationellt, från vad jag förstå. När jag hör utbytesstudenter från olika länder prata med varandra så faller de snabbt in i ett GA-tugg med många "like" inkastade. Jag uppfattar det som att RP:n som undervisas i skolorna konkurrerar och förlorar mot det inflytande som utgörs av filmer och kanske framför allt Internet. Vår generation har inte haft någon Liverpool-beundran, inte ens någon New Wave of British Heavy Metal. Den brittiska särprägeln har blivit en aning marginaliserad.

Så, vad ska man välja? Amerikansk kulturimperialism eller eurocentrism? En lateral lösning hade varit att alla övergick till att prata punjabi, men det får nog anses vara en långsiktig plan. Oavsett vad, kan det tyckas märkligt att det största engelska inflytandet inte kommer från det land från vilket språket är sprunget, utan snarare från andra sidan Atltanten. Men det är så globaliseringens logik fungerar.

autosomnia

2010-09-07T23:13:00.000-07:00

karboxylsyra

2010-09-04T05:06:00.000-07:00

Allting jag äter smakar tvål. Det gäller inte bara mat från nydiskat porslin, utan även knyckta kanelgifflar från plastpåse. En Internet-sökning* antyder på att problemet kan ligga i att min kropp producerar tvålaktighet på kemisk väg, genom en kombination av flottig mat (igår kväll åt jag mitt livs slabbigaste pizza) och en pH-nivå som är alltför basisk. Min uppgift är nu att tippa över pH-skalan mot det neutrala hållet. Mitt första verktyg är ett äpple som jag ska kombinera med vatten och knäckebröd. Om inte det hjälper blir det en dunderkur på bananmos och kruskakli.

* Dr House ser ner på patienter som gör Internet-research. Detta är skadligt för folkhälsan: de bästa diagnoserna tilldelas patienter som är kritiska.

dagens ihopdragning

2010-09-01T23:43:00.000-07:00

Stresseksem => strexem.

vad mer finns det egentligen att säga

2010-08-30T08:39:00.000-07:00

alla tv-spel någonsin

2010-08-30T02:52:00.000-07:00

I mitt huvud håller jag på att pröva tesen att alla tv-spel som någonsin gjorts kan sorteras in i ett kontinuum som representeras av två extremer, varav det ena är Pachinko och det andra är Fia med knuff.

Pachinko är ett slags kabinettspel som underhåller många japanska affärsmän efter jobbet, som en typ av mental avslappning. I pachinko kan man vinna priser, men det är för många mest känt för sin meditativa poänglöshet. TV-spel i pachinko-änden av kontinuumet kännetecknas av automatik och hemmatrygghet, exempelvis rollspel med fokus på att gå upp i nivåer (World of Warcraft) och pusselspel som följer givna algoritmer (Tetris).

Fia med knuff, å andra sidan, är ett spel som triggar spelarens känsla att bemästra sin situation och inte minst vinna över någon annan. Ett visst mått av slump kan finnas, men inte så mycket att det inte kan överkommas med skicklighet eller vana. Exempel på spel i Fia med knuff-änden av kontinuumet är snabba actionorienterade spel med mycket öga-hand-koordination (Street Fighter) och krigsspel som med fördel spelas i sällskap (Halo).

Den viktigaste skillnaden mellan Pachinko och Fia med knuff ligger i mentaliteten som respektive extrem förutsätter eller till och med frammanar. Båda är former av förströelse, men där den ena är passiv är den andra mer aktiv. Det hindrar givetvis inte ett Pachinko-spel från att kräva närvaro eller ett Fia med knuff-spel från att gå på tomgång, men förutsättningarna skiljer sig.

Min uppfattning är vidare att många spel med så kallade berättarpretentioner (Final Fantasy) och abstrakta eller konstnärliga förtecken (Katamari Damacy) lägger sig någonstans i mitten. Alla element av historieberättande för spel närmare Pachinko, eftersom det gör spelaren passiv, på samma sätt som konstnärlighet har en tendens att tillföra intraspektion.

tema: förädling. del 1. I, Robot.

2010-08-23T00:40:00.000-07:00

Från IMDB.com:

The movie originally started as a screenplay entitled "Hardwired", a classical-style murder mystery that read like a stage play, and was very much in the spirit of Asimov's "three laws" mysteries. When the original "Hardwired" script eventually reached Fox, after being developed at Disney with director Bryan Singer, new director Alex Proyas and writer Jeff Vintar opened up the story to fit a big-budget studio film. When Fox acquired the rights to Isaac Asimov's story collection, Vintar spent two years adapting Hardwired to serve as a tenth story in the Asimov canon, complete with Susan Calvin and the Three Laws of Robotics. Hillary Seitz worked at one point as script doctor. Writer Akiva Goldsman came on late in the process to tailor the script to Will Smith.

Alltså:

1. Författare 1 skriver en pjäs vid namn "Hardwired".

2. Pjäs kommer till Fox Studios och blir omarbetat av författare 2, med flera.

3. Fox Studios förvärvar tillstånd till en filmatisering av "Jag, Robot". Författare 2 arbetar därpå i två år tillsammans med författare 3 för att göra om "Hardwired" till en del av "Jag, Robot".

4. Författare 4 anpassar manuset till Will Smith.

5. Film släpps som "I, Robot".

6. Amazon.com säljer ny utgåva med av boken "I, Robot" med Will Smith-omslag.

Penis im Penis: intelligentians mandom

2010-08-05T02:16:00.001-07:00

Påstående: Uppfattningen om ens egna kön är en spegling av samhällets uppfattningar om kroppens plats i det allmänna medvetandet. Bevarelsedriften och släktbevarandet är bara en blygsam komponent i sammanhanget, det avgörande är värderingar som med tiden saknar kontur. Dagens idrottare har täckta genitalier, medan antika Greklands olympier tävlade fullt nakna för allmän beskådan. Uppfattningar kring penisens plats i samhället har under loppet av hundra generationer ändrat karaktär.

Som med det mesta sitter åsikter och insikter mellan öronen på caput publicus, folkets huvud, eller kanske rent av i betraktarens öga. För mig blev detta särskilt tydligt efter ett besök på ett klassiskt inrättat badhus i Budapest: gamla skäggiga män vädrade sina snoppar ogenerat, likt tallkottar böljandes för vinden. Det var en syn som var fullständigt avväpnande, oavsett tidigare förutfattade meningar om nakna män och deras varande.

Fulhet eller komisk klumpighet. Det tror jag är penisens roll i dagens samhälle, i den mån den inte är helt osynliggjord. Gladporrens anfäktare Ricky Brusch springer inte längre naken i snön. Ju mer distanserad och existentiell betraktaren är, desto mer verkar också penisens absurditet framträda. Sartres "Äcklet" når sin vämjelseklimax med fokuspunkt på une forêt de verges bruissantes, "en skog av susande manslemmar":

Och den som somnar i sin sköna säng i sitt trevliga varma rum vaknar alldeles naken liggande på en blåaktig jord i en skog av susande manslemmar, som reser sig röda och vita upp mot himlen som skorstenarna i Jouxtebouville, med stora testiklar som sticker halvvägs upp ur marken, ludna och svällande som lökar.

Likväl använder sig Leonard Cohen i sin debutroman "Sköna förlorare" av en dråplig liknelse:

Kom tillbaka, skrek F. och drog i min slaka kuk som i ett klockrep, skakade den som en matsalsklocka i handen på en societets-värdinna som vill ha in nästa rätt.

Det absurda är penisens grundförutsättning. Den är ful och står för fula saker. Därmed genialiteten i Amon Düül II:s "Phallus Dei". Gud skapade Adam till sin avbild, vilket också medför att penisen, som på sin höjd är ett klumpigt appendix, är en spegling av Herren på samma villkor som resten av kroppen. Guds fallos, det omnipotenta könsorganet, från vars skapelse resten av mänskligheten tagit sin form.

det genomsnittliga livet

2010-08-04T02:40:00.001-07:00

so what

2010-07-29T03:17:00.000-07:00

Det finns bara plats i världen för ett musikstycke som heter "So What". Efter noggrann filtrering har jag kommit fram till två möjliga kandidater som kan tänkas vara värdiga att på egen hand bära upp låttiteln i fråga.

1. Miles Davis, "So What". 1959.

Fördelar: Puttrig.

Nackdelar: Lång. Saknar sångtexter. Har ett inspelat trummisstag (1:32).

2. Pink, "So What". 2008.

Fördelar: Catchig.

Nackdelar: Klumpig upprepning ("So so what", 0:35). Kass video. Pinks privatliv inte så intressant.

Domslut: Respektive musikstycke har kvaliteter motparten saknar. Vilket av dem som är mest "So What" ur ett konstnärligt perspektiv blir därför en subjektiv fråga. Till ärendet hör att Miles Davis var först ut och också hann dö innan Pink släppte sin "So What". Det fanns fortfarande en möjlighet för henne att exempelvis muta in "So so what". Samtidigt är hon fortfarande aktiv och har en obegränsad potential till att släppa nya låttitlar. Med ovan nämnda i beaktning utser jag Miles Davis som mest värdig "So What"-musiker.

livsåskådning

2010-07-22T10:13:00.000-07:00

Ett kort livsåskådningsdiagram för framtida bruk. Börja med att välja den av följande livsåskådningar som bäst stämmer överens med din person:

A. DET FINNS ingen mening med någonting

B. ALLTING HAR en början och ett slut

C. DET VIKTIGASTE är att man gör sitt bästa

D. MISTER DU en står dig tusen åter

E. MAN KAN inte förlora vad man har aldrig har haft

Uteslut sedan tre av de fyra återstående. Den livsåskådning som är kvar är vad ditt första val måste övergå till inom loppet av fem år.

världen vore mer hanterbar om bootsy kunde göra en formel för allting

2010-07-17T23:47:00.000-07:00

den stora spiralen

2010-07-13T17:05:00.000-07:00

FÖRUTSÄTTNING: Laissez-faire-inställning, mulet väder.

UTRUSTNING: Klipulver, fenolftalein, spackel, Piffi Allkrydda.

TILLVÄGAGÅNGSSÄTT: Piffi Allkrydda, s.k. ad hoc-mix, hälls ner i galen tunna. Den galna tunnan omges sedan av ålderism och verkningslös politik. Övriga ingredienser kastas upp i luften.

RESULTAT: Godtycke.

pr

2010-07-13T06:58:00.000-07:00

en trädgård i mitt huvud

2010-07-07T03:08:00.000-07:00

När jag senast var på jobbintervju satte jag mig på en bänk och mediterade, så att jag skulle känna mig mer balanserad. Jag mediterade dock för länge och höll på att komma för sent, vilket gjorde mig stressad.

sorg

2010-06-18T00:33:00.001-07:00

Det finns ett begränsat antal Brian Eno-samarbeten att höra för första gången.

något att tänka på

2010-06-11T02:42:00.000-07:00

Den första raden i William Gibsons "Neuromancer" lyder som följer:

The sky above the port was the color of television, tuned to a dead channel.

När boken skrevs 1984 var en kanal utan signal enbart brus och myrornas krig, alltså ett svartvit myller. År 2010 blir moderna tv-apparater helt enkelt blå när de saknar en signal. Vädret i Neuromancer har med andra ord gått från dystert till glatt.

att följa band i realtid

2010-05-27T04:40:00.000-07:00

Jag insåg nyligen vikten av att följa band som finns i nuet, band som är aktiva och som sätter sin prägel på den moderna scenen. Det är väl visserligen något som vetat länge, men Orpons och Dvärgens pepp inför det senaste Joanna Newsom-släppet visade på en speciell dimension av musikengagemang: förväntan och en känsla av att stå inför något nytt. När man lyssnar på någon som är i sin mest kreativa fas får man uppleva personens uppgång och fall. Framför allt får man en genuin första-gångs-erfarenhet, förhoppningsvis oförstörd av Internet-konsensus och rockkritiker-kanon.

Mitt musiklyssnande är i stort sett reaktionärt eller lite efter. En stor del av den musik jag lyssnar på är antingen äldre än jag själv eller ett par år gammal. Det är som att jag är lite sen även till ny musik. Just nu lyssnar jag dock en del på det japanska bandet Mouse on the Keys:

Mouse on the Keys blandar piano, keyboards och trummor på ett sätt som för tankarna till både jazz och postrock. Inte nödvändigtvis en optimal kombination, men det är intressant och inspirerat. Framför allt är de fortfarande aktiva och jag kan följa deras utveckling.

tarmac

2010-04-24T04:21:00.000-07:00

människan når sin kreativa peak

2010-04-11T14:43:00.000-07:00

JAG BAKADE EN DEG OCH LA DEN I EN PÅSE

torsdag

2010-04-08T11:59:00.000-07:00

2010-04-05T05:36:00.000-07:00

ALL MODERN LAYOUT SER UT SÅ HÄR

debattsituation: sebastian tar på sig de konservativa byxorna till kungahusets försvar

2010-04-05T04:39:00.000-07:00

Argument: Det är odemokratiskt att ha ett samhälle där någon föds till att bli statschef.
Motargument: Ingen väljer vilken omständighet man föds in i. Ur det perspektivet är det varken mer eller mindre demokratiskt än för vilken annan person som helst. Det är lika odemokratiskt att födas in i social misär.

Argument: Regeringen måste godkänna tronarvingarnas make eller maka. Det är orättvist och förlegat.
Motargument: Men det är åtminstone förankrat i en demokratisk process. Dessutom är det främst en formalitet.

Argument: Att ha en kungafamilj visar omvärlden att man inte är i fas med moderna socioliberala värderingar.
Motargument: Att det finns en statschef som är framtagen på urval av födelseordning kan vara mer eller mindre bra beroende på omständigheterna. Det är inte bra om det är en diktator som Baby Doc. Men under rätt omständigheter kan statschefen eller den andliga ledaren förvalta den folkliga själen och förkroppsliga värderingar. "Omvärlden" verkar visa tolerans och respekt för kejsar Akihito, Dalai Lama och drottning Elizabeth II. Bevisligen är det inte systemet som sådant som är ett problem, det är snarare beroende på ledarna själva och vad de gör av de befogenheter som tilldelats dem.

Argument: Kungahuset kostar en massa pengar.
Motargument: Det gjorde Turning Torso också. Det kostar pengar att upprätthålla ett intressant yttre och att sporra till regional eller statlig tillväxt. Under rätt omständigheter och administration kan det dock vara en god investering på sikt. Brist på tillväxt är något direkt negativt och om ett kungahus kan bidra till att motverka en negativ utveckling så är dess existens berättigad.

välsignelse/förbannelse

2010-03-24T06:56:00.000-07:00

Jag befinner mig i ett konstigt limbo, det arbetslösa limbot. Jag har mycket fritid, men fritiden får mig att må dåligt eftersom jag bara vill jobba. Samtidigt känner jag att jag inte har någon rätt till att klaga eftersom jag vet hur mycket av en lyxvara fritid blir när man väl har funnit sin plats i arbetslivet. Det verkar alltid råda någon obalans, antingen för mycket fritid och för lite arbete eller för lite fritid och för mycket arbete. Den äckliga dualismen.

Problemet för mig just nu är främst att jag känner mig så distanserad mot den fritid jag har. Istället för att känna att jag ska skatta mig lycklig som kan göra vad som helst och fylla mina dagar med olika projekt, så blir fritiden en förlamande tyngd över mina axlar. Den är dyrbar, men den är inte vad jag behöver just nu. Att jag redan nu vet att jag kommer sakna den framöver gör bara förhållandet ännu mer konfliktfyllt.

kvalitetsdestillering

2010-03-23T03:00:00.000-07:00

Kvalitetsdestillering: från det sämre till det bättre.

1979: Racey, "Hey Kitty"

1982: Toni Basil, "Hey Mickey"

1983: Carola, "Mickey"

april

2010-03-21T08:19:00.000-07:00

Nasty dog;
DOG DOG nasty

I have identity

You are identified?

affektion: stolthet

2010-03-11T06:39:00.000-08:00

Jag har blivit examinerad och fått min masteruppsats godkänd. Jag är väldigt rörd just nu, för jag är så stolt. Jag har jobbat hårt men det har gett resultat. Jag fick inte högsta betyg, men alla var överens om att min analys var bra och bitvis mycket bra. Examinatorn sa att den var så pass användbar att jag borde höra om mig för att få den publicerad.

Sammanfattningsvis är jag väldigt upprymd och lättad. Just nu vill jag bara berätta för alla jag känner att det har gått bra, det har gått vägen.

an education och uppsatsinlämning

2010-03-04T06:31:00.000-08:00

Vi såg "An education". Den var okej. Alfred Molina var med och Carey Mulligan var bra. Filmens största förtjänst var dock ledmotivet, Floyd Cramers "On the rebound", som utgjort mitt livs soundtrack de senaste dagarna:

Linus & Lucy-pianot, handklappet och stämmorna! Feta frallan.

Dagens stora händelse var att jag lämnade in min masteruppsats, vilket jag i skrivande stund firar med folköl och ostmackor. Uppsatsen kändes obetydlig och klen när jag höll i den i utskrivet format, men det ligger mycket arbete bakom den. För tillfället är den i dess bootleg-fas, innan den har blivit examinerad på riktigt finns bara i diverse utspridda .doc- och .pfd-filer.

Vid inlämningen inträffade för övrigt detta utbyte, då jag berömde Erik för hans logotyp:

Jag: Jag kan redan nu ge dig en eloge för mest högupplästa universitetslogga.
Erik: Ja, tack. Jag satt med den i en och en halv timme. Jag behövde Adobe Illustrator för att först hantera den som vektorgrafik och sen föra in den i Word.

Underbart. Nu ska jag läsa de andras uppsatser till examinationen nästa vecka, vilket nästan blir ren avslappning i jämförelse med att skriva en uppsats själv.

"tv-seriestatistik" eller "uppskattandet av gyllene åldrar"

2010-02-27T11:31:00.000-08:00

Det sägs att man inte vet vad man har förrän det är borta. När det kommer till populärkultur gäller kanske snarare att man inte vet vad man har förrän det har tappat momentum och ebbat ut i något mindre inspirerande. Det är förvisso så att det varje år utan undantag skapas bra populärkultur, men det kommer tillfällen när en subkultur, krets eller scen är extra inspirerad och befinner sig i the flow, fram till att det mesta som har kunnat sägas har blivit sagt. Sextiotalets popmusik. Sjuttiotalets filmer. Åttiotalets indiescen. Nittiotalets tv-spel. Nollnolltalets tv-serier!

Nollnolltalet har haft en häpnadsväckande koncentration högkvalitativa tv-serier. Klassiska tv-serier har producerats under hela 1900-talet, men frågan är om det någonsin tidigare har funnits så många bra serier samtidigt. För min egen nyfikenhets skull sammanställde jag en lista på 42 tv-serier som sänts under nollnolltalet för att se just under vilket år som flest tv-serier överlappade. Från urvalet hade jag sett allt eller stora delar av ungefär hälften av serierna, övriga hämtade jag från diverse årtiondesummeringar. Den tidigast påbörjade tv-serien var "Oz" (1997), den senast påbörjade var "Community" (2009). Poängen delades till vart och ett av åren 2000-2009 som en tv-serie var verksam enligt IMDbs datering. Exempelvis gick "Extras" mellan 2005 och 2007, vilket gav ett poäng var till åren 2005, 2006 och 2007.

Sammanställningen blev som följer:

2000 - 11 p
2001 - 14 p
2002 - 15 p
2003 - 19 p
2004 - 20 p
2005 - 25 p
2006 - 28 p
2007 - 23 p
2008 - 17 p
2009 - 18 p

Om rena siffror betyder något så kan perioden 2003-2007 vara de bästa åren för tv-serier som någonsin varit, med en topp år 2006. Det säger visserligen inget om kvalitén inbördes, tv-serierna kan ha peakat när som helst under sina sändningsår, samtidigt som fantastiska tv-serier fanns spridda över hela decenniet. Även det poängmagra 2000 hade "Futurama" och "Nollor och nördar". Men onekligen var det något speciellt med åren 2003-2007, som tillsammans fångar tre fjärdedelar av samtliga serier på listan, inklusive de fyra årstiderna ("the Sopranos", "Vita huset", "the Wire" och "Mad men").

oväntat användande av utropstecken

2010-02-23T18:20:00.000-08:00

Anonym: Dystymi är kronisk lätt depression ungefär. Ofta börjas det redan i tidiga barndomen!

02:44

2010-02-23T17:44:00.000-08:00

Klockan är snart tre. Min hjärna är mosig och mina kroppsvätskor är i obalans. Tröttheten gör mig ledsen och nedstämd, vilket jag utnyttar för att tänka på äckliga saker:

gnäggande hästar täckta av efterbörda

När jag gäspar rinner det tårar från höger öga, mitt affektiva öga. Snart ska jag sova. När jag vaknar imorgon kommer jag att vara glad igen och då kommer det här inlägget att känna rätt så främmande.

pod

2010-02-17T02:42:00.001-08:00

Jag äter frukost och lyssnar på en podcast om socialt arbete med cancerdrabbade barn, med fil dr Barbara Jones. Jag imponeras av amerikanska socionomer, de har en akademisk men träffsäker jargong, vilket skänker förtroende. Den svenska socionomutbildningens betoning på diffusa begrepp som social kompetens och tyst kunskap ("tacit knowledge") är till viss del beklämmande, det ger incitament för att inte utveckla en begreppsapparat som konkretiserar färdigheter, vilket i vidare led gör den sociala praktiken mindre vetenskapligt underbyggd.

Jag har lärt mig ett par grundläggande saker kring pediatrisk onkologi. För det första är cancer i viss utsträckning bundet till ålder: barn och tonåringar och vuxna utmärks av olika cancertyper, där den vanligaste barncancersjukdomen är leukemi. Vidare skiljer sig cancer mellan olika socioekonomiska grupper: vita amerikanska barn lider dubbelt så stor risk som svarta barn i samma ålder att få någon form av barndomscancer.

Mycket av det kurativa arbetet i podcasten klingar bekant med både palliativ vård såväl som dynamiskt krisarbete: hjälp med chocken inför diagnosen, stödsamtal och coping, kliniska bedömningar samt vad som benämns i podcasten som "eco-systemic practice" (vilket kan belysas i citatet "when a child has cancer, the whole family has cancer") vilket i praktiken ungefär motsvarar "psykosocial kompetens".

En aspekt av praktiken är att anförskaffa resurser utifrån både formella och informella kontakter:

One of the most dramatic occurences that I can think of, that I think many of my pediatric oncology social work colleagues probably have similar stories, is, uhm, a young boy who was facing the end of his life. And he was well maintained in the hospital, and what I mean by that is his pain was under control, his family was supporting him, but he really, really wanted to see.... His uncle, who lived in Puerto Rico, one last time. And the kid was able to articulate that and the family didn't have the resources to get the uncle here from Puerto Rico. So what are we gonna do? So we work with all these amazing organisations, that provide... There are many organizations that actually will provide free flights for kids to get treatment, not as many for families, but we spent one very long day on the phone with everyone I could think of until I was able to get an organization to agree to fly that uncle for free from Puerto Rico to upstate New York, so this boy could see his uncle. And sure enough, after we got that uncle there the boy died. And he needed to have his uncle there, so sometimes getting resources is beyond what we might think about in another setting.

En annan aspekt av arbetet rör etiska frågor och utformningen av acceptans från både vårdnadshavare och barn. Barnen är inte myndiga att föra egen talan, de saknar med andra ord slutlig kontroll att bestämma över sin vård. Däremot vägs deras åsikter in i beslutsfattandet och det anses viktigt att de har förståelse för de ingrepp som ska göras (exempelvis för små barn som utrustas med en Port-A-Cath). Den amerikanska sjukvårdskontexten verkar ge upphov till etiska dilemmor: i Sverige skulle vi inte tveka överhuvudtaget till att erbjuda omfattande cancervård till ett sjukt barn, men i ett USA där inte alla har en grundläggande sjukförsäkring kan en behandling medföra omfattande ekonomiska påföljder, särskilt för en familj vars ekonomi redan är ansträngd.

Diskussionen kring etiska spörsmål följs av en redogörelse för hur ett stöd kan få en praktisk utformning:

Children and families often need a witness to the experience, so just being present and figuring out how to be there, without being intrusive, figuring out how to offer interventions that may be non-verbal. That may... You know, sometimes it's about struggling with your own futility, because you feel like you want to do so much, you're probably pretty hard-connected to the family... And you can't take it away. You can't fix it. You can't even take the pain away, you don't have the right to. So how am I going to sit there, getting comfortable witnessing pain. It sounds kind of harsh, but really, being in the presence of that and not shrinking is incredibly supportive. If you think about all the times in your life when you've been really struggling with something, to have somebody who will just listen, and says to you: I can't fix this, but I am not going away. I'll be here. That's the intervention.

Det verkar sammantaget finnas många svåra men också intressanta sidor av arbetet. Podcasten avslutas med att snabbt nämna familjemedlemmars benägenhet att vilja skydda varandra från smärta, både utifrån det sjuka barnet som inte vill avslöja för sina föräldrar att det är döende som för föräldrarna som inte vill berätta för sitt barn att det inte har lång tid kvar. Det är önskemål som kan krocka med en önskan om en god "end of life planning", möjligheten till att planera och strukturera upp ens sista levande tid. Men även överlevande patienter kräver en god insats, det sjuka barnet som är för ungt för att helt förstå omfattningen av sin sjukdom kommer att växa upp och behöver lära sig mer om sin situation, både för den egna förståelsens skull som för samhällets intresse att förebygga canceråterfall.

dharma

2010-02-16T09:54:00.000-08:00

Mitt livs största uppenbarelse var när jag insåg att vara troende kristen innebär att faktiskt fullt ut tro på bibelns ord och på Jesus som Guds son och att ta händelserna i nya testamentet för sanna. För mig var evangelierna omfattande metaforer för livets oförklarliga under och antog att andra uppfattade dem på samma sätt. Det var i och med den uppenbarelsen som jag insåg att jag inte är kristen. Jag tror inte på Jesus som Messias, även om jag tror på det oförklarliga, vilket gör mig till en agnostiker. Jag är förvisso inte säker på vad en nytestamentlig övertygelse skulle ha för påverkan på mitt liv oavsett. Maslovs konstaterande av människans behov av självförverkligande är för mig en fullgod förklaring för vår andliga strävan - när alla andra hinder är undanröjda kan människan hänge sig åt att uppnå sin fulla potential, en hängivelse som är baserad på både intuition och kulturella koder. Det stora i det lilla.

doktorer

2010-02-12T04:14:00.000-08:00

This is so demeaning. I have a PhD in film! (Kritikern, 1994)

Svenskar är inte så noga med akademiska titlar. Dock förundras jag över det oräknade användandet av doktorsepitetet. För många är "doktor" synonymt med läkare, men de flesta läkare har inte disputerat, alltså nått medicine doktors-grad. Den övervägande delen av svenska läkare har läst en utbildning på omkring fem år, att jämföra med medicine doktorer som alltså utöver det också har läst en doktorandutbildning på ett antal år.

Det märkliga i sammanhanget är att epitetet bara går åt ett håll. För samtidigt som läkare ogrundat kallas doktorer (även av vårdpersonal, enligt min erfarenhet) så tillåter inte jantelagen eller du-reformen andra som har disputerat att kalla sig själva för doktor, oavsett hur länge de har jobbat på sin avhandling (normalt sett sex år) och oavsett hur viktiga resultat de har fört fram i sin forskning. På sin höjd får de skriva "fil dr" på sitt visitkort eller i debattartiklar i Sydsvenskan. Jag hade haft förståelse för om man drog folk över en kam också i det akademiska och exempelvis kallade alla docenter, licentiater, lektorer och professorer för doktor utan särskiljning, men den traditionen finns inte. Vad jag sett är det bara läkare som får fördelaktig särbehandling.

Att läkare i dagligt tal automatiskt föräras med doktorstitlar är märkligt, men det är något som kan ha vissa förklaringar:

1. Utomlands är man mer bestämd med akademiska titlar och vilka tjänster de ger tillgång och det kan då finnas en mer nära koppling mellan vissa läkartitlar och doktorsgrader (jämförelsevis finns det i USA också en mer nära koppling mellan kliniskt socialt arbete, alltså kuratortjänster, och mastersexamina - men i Sverige finns ingen möjlighet att läsa till sig DSM-IV eller patologi på samma sätt, det blir istället en vidareutbildning som öppenvården får svara för). Dock medför den medvetna kopplingen mellan arbetsmarknaden och akademiska grader att man också tar till vara på akademiska grader som inte är relaterade till medicin. Det är därmed uppmuntrat att kalla sig för doktor om man har disputerat, vilket inte är fallet i Sverige.

2. Läkarkåren har en nära koppling till forskningsvärlden. Det naturvetenskapliga, det hälsovetenskapliga och det biomedicinska har alltid fått goda forskningsanslag och de är prioriterade forskningsgrenar. Detta gör att sjukvårdspersonal uppmuntras till att doktorera och publicera nya rön, på ett annat sätt än vad som sker i andra verksamheter, där en doktorsgrad kanske främst är ett tecken på att man är ett ambitiöst läshuvud.

3. Läkare representerar en idéhistorisk bild av den Bildade. I dagens samhälle är högre utbildning förhållandevis utbrett, men så har inte alltid varit fallet. Det är snarare något som kommit att bli folkligt etablerat i modern tid, särskilt bland sjuttiotalister och framåt. Men både då, i det lågutbildade bonde- och statarsamhället, som nu, i det moderna IT-samhället, är läkare en auktoritet på den skolbildning som rör den biologiska människokroppen, något som är så pass väsentligt att bildningsdigniteten har bibehållits.

Doktorsepitetet, som det används idag, bekräftar därmed patienten som obildad, en nedärvd anakronism. Man bör komma ihåg att kritiska patienter får bättre diagnoser. Om vi utgår från att läkarna är läkare och inte automatiskt är doktorer (det latinska "doctor" betyder lärare och syftar till någon som är så kunnig i sitt ämne att han eller hon kan undervisa andra) så öppnar vi upp för en mer konstruktiv dialog på en yrkesmannamässig basis - vilket definitivt kan göras utan att läkarnas bedömningar undermineras.

doppelgänger corner

2010-02-04T02:46:00.000-08:00

DAG 1

skåda, min son (tillika god vän)

skåda optimismens högborg:

FADER jag ser den, jag blir liksom exalterad och själsligt upphöjd av möjligheterna däri

son, du kommer att lida och du kommer att gråta både glädjetårar och smärtotårar. du kommer att åldras tjugo år på tjugo dagar, men när allt är över kommer du att vara självständig. du kommer att vara en man.

DAG 2

Fader höll mig i handen. Han verkade så allvarlig och bestämd. Vart ledde han mig? Förde han mig mot mänsklighetens spelrum, så som Orfeus försökte föra Eurydike ut ur underjorden. Din blick kommer väl inte att svika oss båda, Fader? Tala med mig, Fader!

Din syster är redan där. Halva din syster. Det är så svårt att förklara, om det bara fanns ord. Du ska få se. Det är oundvikligt, outplånligt.

DAG 3

Fadern och sonen stod utanför optimismens högborg och andades tungt av respekt. Dörren framför dem var prydd med en gigantisk kläpp. Fadern tog tag i kläppen och slog mot dörren. Det var som att se två naturkrafter mötas. Dörren öppnades och byggnadens inre visade sig. Innanför dörren var enbart en lång, nedåtgående spiraltrappa.

Fadern: Vi har inget val. Vi måste följa trappan.

Sonen: Hur mår min syster? Kommer allt att vara bra?

Fadern: Kom.

DAG 4

Systern: Så, nu förstår du hur jag har kommit att bli halv och hur våra liv i fortsättningen kommer att utvecklas i parallella led.

Sonen: Allt är så oerhört. Din berättelse. Den här byggnaden. Musiken.

DAG 5

fiskar

2010-02-02T09:39:00.000-08:00

"Mamma, vad är det här för fiskar? Varför ligger de här?"

"Det är pappas fiskar, han ska rensa dem. Rör dem inte."

Fyra fiskar inslagna i blött tidningspapper. De var tillräckligt stora för att räcka till mat för säkert tio femton personer. Johan sträckte sig efter den störste av dem och smekte dess rygg och fenor. Den kändes kall och hal. Lukten av saltvattenshav steg upp i hans näsa.

"Jag sa till dig att inte röra! Gå ut ur köket!"

Mamma schasade ut Johan ur köket med bestämdhet och återgick sedan till sin förkovring. Johan gick till sitt rum och la sig på sin säng. Hans väggar var blå. Han höll sina händer framför sitt ansikte och tittade på dem. De var fortfarande blanka av fisk. Han slickade på dem. Så salta. Därefter gömde han händerna under sin huvudkudde, nästan som om han kramade om den. Han somnade snart.

Sömnvärlden var märkligt bekant. Han hade haft den här drömmen innan.

"Där är mannen som kommer att jaga mig. Jag springer från honom."

"Stanna, Johan! Stanna! Du måste rädda mig! Du är den ende som kan rädda mig!"

Johan stannade inte. Han började ta simtag i luften eftersom han var rädd för att dö. Simtagen gjorde ingen nytta. Mannen kom närmare.

Drömmen tog slut där. Johan reste sig ur sängen och gick in i vardagsrummet, lätt skärrad.

"Där är du! Vi har ropat på dig i säkert fem minuter."

Pappa hade kommit hem och tillagat fiskarna. Han log inte.

"Det här är det sista vi någonsin kommer att äta tillsammans. Ät maten och tänk på vad den betyder för er. Vad den betyder för oss. Ni kommer inte att kunna göra om det."

panoptikon

2010-01-31T06:51:00.000-08:00

till anna och dvärgen

2010-01-26T14:26:00.000-08:00

den lugna valens rådgivning

2010-01-21T04:14:00.000-08:00

Åter igen har jag hängt på Omegle, men nu utifrån en karaktär: Den lugna valen, "the Gentle Whale". Den lugna valen var i mitt huvud en blandning av den vattenpiperökande tusenfotingen från Alice i underlandet och Oraklet i Delfi. Den lugna valen har oändlig visdom och medmänsklighet. Jag var helt dedikerad min karaktär, men utmaningen låg i att engagera människor till att ingå en konversation med mig:

You're now chatting with a random stranger. Say hi!
Stranger: Hello, 17, M, Canada, You?
You: I am the gentle whale.
Your conversational partner has disconnected.

När jag istället tonade ner att jag faktiskt var en val och bara pratade utifrån min valhet så gick det lite lättare, men det var fortfarande svårt att bli personlig och inte bara en såsig maringuru:

You're now chatting with a random stranger. Say hi!
You: Hello
Stranger: hi
You: How are you?
Stranger: everything fine here
Stranger: and you?
You: Mighty fine
Stranger: :)
Stranger: did something special happen?
You: No, just a good day all around
Your conversational partner has disconnected.

You're now chatting with a random stranger. Say hi!
Stranger: gay/bi?
You: omni
Your conversational partner has disconnected.

Det var dock inte förrän på mitt fjärde försök som det verkligen släppte, men då tog samtalet en helt oväntad vändning. Efter att jag bekräftat att jag i sanning var Den lugna valen så övergick diskussionen till att handla om problemrådgivning angående min samtalspartners sexliv. Efter ett tag blev det svårt att upprätthålla valjargongen och jag föll ganska snabbt in i socionomretoriken istället.

You're now chatting with a random stranger. Say hi!
Stranger: hey
You: good day
Stranger: whats up?
You: I am relaxed.
Stranger: oh good, good to be relaxed, how come you're relaxed?
You: I realized problems are merely existential.
Stranger: how profound
You: Well--
You: There was a time
You: when I would ache
You: And I would see to the ache
You: And become stressed
Stranger: yeah
You: But I came to see
You: that for all the effort I put into curing the ache
You: Sorry, I lost track
Stranger: i think you've found a lot of peace
You: True, true. A lot of peace.
Stranger: must feel good, so what brings you here?
You: I want to pass on my wisdoms.
Stranger: very cool
You: I collect them in a bowl.
Stranger: what else do you like, apart from being profound?
You: Well, being profound is of course a great pleasure of mine.
You: But it is not all I do.
You: Let's see.
Stranger: i can imagine it is
You: What is a meeting? Is it the interaction between two or more people?
Stranger: sure
You: Is it spirits that collide.
You: I like to see spirits collide, as well as crash.
You: But also, just, gentle nudge.
Stranger: sure
You: Also, I play guitar.
Stranger: oh yeah?
You: Yes.
Stranger: how long have you been playing for?
You: Hahaha. Ridiculous question. Ask me something else.
Stranger: where are you from?
You: The ocean. You see, I am the Gentle Whale.
Stranger: oh.
Stranger: you're a whale...
You: True. I try to pass on my wisdoms.
Stranger: as..a whale
You: Well, it is what I am.
Stranger: are you worried somebody is gonna make you into makeup?
You: They cannot derive me of who I am. In fact, that's all anybody's entitled to.
Stranger: does it get boring eating krill all the time?
You: Hah, the krill. Well. I am so gentle that it doesn't really become a concern. It just happens, my mind is elsewhere.
You: Now, tell me about yourself.
Stranger: well, im [john], im 19. i live a pretty easy life, i work when i feel like it, other then that i skate and surf and hang out at the beach with friends, i like to go to parties a lot, im kind of in a sticky situation right now cos im pretty stupid, but, im sure that'll clear up
You: I believe so too.
You: Life has a tendency to smoothen out the edges.
Stranger: well, if it doesnt it was my own stupidity that got me there so, karma i guess
You: Do you believe in karma or was it just a saying?
Stranger: well i think if something bad comes out of this then it won't surprise me, if you act like a dick then you get dicked
You: Oh, so you've been making poor decisions?
Stranger: yeah
Stranger: here's the thing
Stranger: do you want me to explain it to you great whale?
You: Feel free.
Stranger: how judgmental are whales?
You: I cannot speak for all of my kind; I myself try to keep myself open-minded.
Stranger: good to know
Stranger: so
Stranger: there's this girl right, she's a great friend of mine and she's really into me and i've known this for a while and we've fooled around before and a couple of nights ago i had sex with her...thing is...the night after that i had sex with her best friend who now likes me as well but didn't tell the other girl that she liked me, so now im kinda stuck..and i know that it was really low of me to go and do that..but im friends with both these girls and i really dont want either of them to hate me, which they probably should
You: Hm, I see.
Stranger: any wise whale words?
You: Yes, I just need to think it through.
You: Your problem is that you want to have a relationship with either of the girls or that you don't want to ruin the friendship with them?
Stranger: i dont know if i really want to be in a relationship
Stranger: it was just sex
You: It does sound, just from the way you describe it, that you are kind of leading them both on?
Stranger: hmm maybe a little
Stranger: now that you say so
You: My whale wisdom would be
You: That what might have been just sex for you might not have been that for them and if so, you got some responsibilities.
Stranger: i dunno, i mean ive had sex with the first girl before and it hasnt really come to anything
Stranger: it was what it was and nothing changed in our friendship
You: I see. So maybe then it didn't mean that much between the two of you. But that it was also her friend probably did.
Stranger: well yeah that's what im thinking, i mean i know she likes me but i don't think she thinks im totally all over her as in i wanna date her, im pretty sure it was just a thing know what i mean? but i think what i really did wrong was then sleep with her best friend as well which even if there's nothing more than sex between me and the first girl it would still piss her off
You: yes.
Stranger: this is complex so ill use names, [jennifer] is the first girl and [sarah] is the second girl
Stranger: sarah knew that i had sex with jennifer that night because jennifer went home from the party with sarah and told her, sarah stayed over at jennifers house
Stranger: so sarah is in the wrong too
Stranger: right?
You: yeah
Stranger: but they're both going to be pissed
Stranger: at each other and me too
You: probably, yes
You: of course, sarah already knows.
Stranger: i dont know if sarah has told jennifer though...should i tell jennifer or would that be worse for everybody?
Stranger: come on whale, you know what's best dont you?
You: well
You: first thing: what I think is that there's little sex that is truly uncomplicated. even if what you and jennifer had seemed to mean nothing, it would probably means something anyway, especially when and if she gets to know about sarah.
You: second thing: you know your friends better than I do, but if you feel that you have an obligation towards jennifer than you probably do.
Stranger: i think she'll find out eventually, im just wondering if it's better that i get in there first and just be honest with her or keep quiet
Stranger: cos either telling her she'll be pissed at me, or she'll appreciate me being honest...or i dont tell her and she thinks im a lying asshole
You: it's better that you tell her. it won't hurt her less, but at least she'll see that you have spine enough to stand up for your actions. it sounds like she deserves it too.
Stranger: will that make her more pissed at sarah for not telling her though?
You: now that's a difficult question.
Stranger: i dont wanna make her more mad at sarah
You: I mean, she can't hear it the first time from both you, right.
Stranger: yeah
Stranger: maybe i'll call sarah, ask if she's told her, and then ask sarah if she wants to tell her or thinks i should
You: sounds like a good idea.
You: don't gang up on jennifer though.
Stranger: no, definitely not, that would be super awkward, i dont wanna seem like im playing teams
Stranger: it's just that jennifer's the only one who needs to know something that she doesnt, if it was sarah that didn't know i'd feel the same way, im not playing sarahs team, im just being honest with a friend who i havnt been honest with
You: yeah
Stranger: i dont feel more loyal to either of them then the other
You: right.
You: be prepared to not downplay jennifer's reaction. some guys might think that they deserve a free pass for being honest.
You: but honesty is really about standing up yourself here, it is not retribution in itself.
Stranger: yeah..i mean i kind of expect maybe a few little points for being honest, but she's probably gonna be pissed at me
You: yeah.
You: very well. I have to float on.
Stranger: thanks for helping me, i actually feel better even though i just spilled my guts to somebody i only know as a whale
Stranger: are you gonna tell me anything real about you after all that?
Stranger: it'd be nice to know
You: do you feel like you deserve it after being so honest?
You: yeah, probably.
You: my name is Sebastian.
Stranger: lol, i don't deserve anything, you just listened to me complain about me being a jerk for the last half hour
Stranger: well sebastian, thank you
Stranger: you're a great listener
You: thank you. good luck in the future. and stay true to your friends.
Stranger: will do, im gonna head over to sarahs house and, then possibly on to jennifers today, get this shit cleared up
You: good. see you!
Stranger: bye bye

metadiskriminering

2010-01-20T05:02:00.000-08:00

DO-anställd stämmer DO för diskriminering.

Finstämd ironi eller väl fungerande tillsynsapparatur? Avvaktar stämning från anställd på Arbetsmiljöverket som flaggar Arbetsmiljöverket för bristande arbetsmiljötillsyn.

behöver utveckla min grafiska förmåga

2010-01-13T09:05:00.001-08:00

vinterkräksjukan

2010-01-11T04:53:00.001-08:00

Vinterkräksjukan är ett ord som rätt väl sammanfattar två av sjukans främsta egenskaper: den är vanligast under vinterhalvåret och den gör att man kräks. Men framför allt är den ett tydligt exempel på svensk rättframhet. Svenskar ser sig gärna som lite hämmade och blyga, men samtidigt skyr de eufemismer. De blir kränkta och de hatar och rasar, de äter "skitgod" mat och de går på toa. I ett sådant klimat är ett ord som "vinterkräksjuka" fullt logiskt. Sjukdomar och smittor brukar vanligtvis inte behöva namnges med grafiska eller korrekta beskrivningar, deras namn har en tendens att bli laddade i alla fall. Om man inte skräder med orden i andra sammanhang finns det kanske inte någon anledning att göra det med något så återkommande och slagkraftigt som vinterkräksjukan heller. Men ändå, är det inte lite väl grafiskt för ett ord som får löpsedlar och stora rubriker varje år? Var "den årliga magsäckstömningen" redan upptaget?

det fullbordade konceptet

2010-01-10T05:38:00.000-08:00

Tissue-Hime, Näsduksprinsessan. J-popbasist och konceptartist. Hennes dubbla koncept ryms i namnet: det gäller för det första pappersnäsdukarna, som verkar ackompanjera alla hennes videor, och för det andra hennes omtvistade prinsesseskap. Är det en han eller hon? Är hon transsexuell eller är hon bara en aktiv medlem av den japanska crossplay-kulturen? Det är onekligen så att hon konsekvent vägrar att visa, säg, adamsäpplet och uppåt, samtidigt som hon anspelar på sin identitet:

Omstridigheten är framgångsrik eftersom den inte förefaller vara polariserande. Den engagerar hennes fans eftersom den ger upphov till diskussioner, men inte av det fördömande slaget, vilket annars hade varit väldigt enkelt. Det underlättar att hon är rätt bra på det hon gör (snygga glissandon i "Meltdown" exempelvis) vilket gör att det konceptuella i hennes karaktär inte tar över och att näsduksdiskursen förblir ett attribut och inte en avgörande faktor.

smärtohänder

2010-01-09T05:07:00.000-08:00

Om det finns något som kommer att utgöra min egen nedgörelse så är det min tendens till disträ charm.

Igår när jag skulle till skolbiblioteket så tog jag inte med mig några vantar. Jag borde ha tänkt om redan när jag steg utanför dörren, för jag kände att det blåste ovanligt kallt kring mina ben. Hur som helst bestämde jag mig för att vantar var överflödiga eftersom min rock hade stora och välkomnande fickor dit världens händer kunde söka tillflykt.

Vad jag inte räknade med i den stunden var att jag skulle köpa mat på vägen tillbaka. Bärandet av matkassar var svårt att kombinera med positionerandet av händer i rockfickor, på vägen hem från mataffären fick jag således bära kassarna med händerna helt exponerade för den kompromisslösa vinterkylan, vilket i sanning var högst kallt. Vissa sträckor sprang jag för att komma hem till värmen snabbare. Andra sträckor stod jag still med kassarna på marken och händerna instoppade innanför min tröja eftersom de var för stelfrusna för att användas.

Anna tog emot mig med god omsorg när jag väl kommit hem. Jag höll mina händer under rinnande ljummet vatten. Det gjorde verkligen mycket ont i dem, särskilt när jag tog bort dem från tvättstället. Det var nog det mest smärtsamma jag upplevt på ganska länge. Jag vet inte om temperaturskillnaden mellan kylan och det varma vattnet gjorde mig gott eller inte. Temperaturskillnader eroderar tänder och sten, samtidigt finns det etablerade nordiska traditioner i att springa mellan bastu och isvak. Anna såg i vilket fall till att jag utnyttjade vattnet med måtta.

Snart efter lade jag mig i soffan. Jag somnade snabbt och sov rätt så gott. Det stack fortfarande lite i mina vänstra fingertoppar en timme efteråt. I dag har fingertopparna fortfarande varit lite ömma. Det återstår att se hur lång tid mina fingrar befinner sig i konvalescens.

glasspinne

2010-01-02T02:20:00.000-08:00

Förgängligheten är förgänglig.

70-talet, en lektion i cynism

2009-12-29T11:23:00.001-08:00

Björn och Benny: Det går rätt så bra för oss då va.

Den svenska proggrörelsen: Ni är bara kapitalets nickedockor! Girigbukarna och de amerikanska skivdirektörerna sitter och smörjer sina feta krås och ni bara serverar dem pophits. På engelska! Var är er konstnärliga integritet? Var är er kamratanda?

Björn och Benny: Vaddå, det skiter väl vi i. Vi ses om trettio år, när nyliberalismens våg har svept bort era kollektiva ansträngningar och vi har blivit miljonärer på en musikal som vi inte ens behövt skriva nya låtar till.

Den svenska proggrörelsen: Det kommer aldrig hända!

espressi

2009-12-29T05:52:00.000-08:00

Min inställning till livet är att människan behöver rutiner och fasta hållpunkter, men att det är känslotoppar som utmärker den verkliga känslan av att leva; känslotoppar som kommer av man ställs inför det oerhörda, det oväntade eller det utmanande.

Idag drack jag två stycken dubbla espresso på varandra. Egentligen ville jag bara ha en ursäkt till att sitta kvar och fortsätta läsa "Vägen", för översättningen var bra och boken i sig var lika bra som jag minns den, så espressomuggarna fick utgöra något slags läsalibi (insikt: vanligt kaffe går långsammare att dricka och hade varit ett mer strategiskt val). Det var onekligen för mycket koffein på en gång, det kan jag lugnt konstatera med nyvunnen lärdom. Samtidigt kunde jag inte undgå att bli fascinerad, eftersom koffeinets sidoeffekter ledde mig in på ett av mina bästa filosofiska teman: psykets och somats ömsesidiga bundenhet. Följande kunde konstateras på vägen hem från kaféet:

1. Jag kände mig paranoid och trodde att folk "såg igenom mig".
2. Mina händer blev rastlösa. Jag fann mig själv trumma nervöst på mina lår och på bokhyllorna inne på Åhléns, jag tryckte och släppte och tryckte och släppte ett stycke plast i rockfickan och knäppte med fingrarna på ett sätt som inte är naturligt för mig.

Det fick mig nästan att vilja experimentera. Vad händer efter fyra dubbla espresso? Fem? På ett spelkonvent för ett antal år sen köpte jag en konventmugg, vilken fungerade ungefär som ett magiskt backstagepass. Om man visade upp muggen i konventkaféet fick man ta gratis kaffe. Den dagen drack jag ungefär ett dussin koppar, med lite varm choklad inslängt emellanåt. Det slutade med att jag låg på en skolbänk och såg takbelysningen glida fram och tillbaka i sidled, samtidigt som jag lyssnade på Marvin Gayes "If I Should Die Tonight". Sen spelade jag igenom hela Super Mario Bros.

Jag tror min kropp är ganska balanserad nu. Filmjölk, c-vitamin och panodil löser det mesta. Nu ska jag sova lite i soffan och se hur jag uppfattar världen när jag vaknat igen.

#arsonist_watchlist

2009-12-25T06:02:00.000-08:00

Joined #arsonist_watchlist.

bob_le_flambeur: mitt bästa var i realtid

bob_le_flambeur: jag såg en rökpelare när jag var ute och gick. tänkte att det var en spis som stod på men fick sen höra att de var anlagt

Stella54: spännande :O) du skulle stannat kvar!!

bob_le_flambeur: det var på tiden innan aw, nu hade jag varit mer på min vakt.

NoWorriesNoRegrets: Påminner om en historia jag hörde, den var också 1:1. Min kusin hörde en brandvarnare och trodde att dwet var hans egen lägenhet men det visade sig att det kom från en granne i samma hus

NoWorriesNoRegrets: inte säker på om det var anlagt men tydligen hade inte allt stått helt rätt till i den lägenheten så att...

bob_le_flambeur: det senaste jag hörde var tidigare i månaden, polisradion i ängelholm??

Dog_x_Dog: ja fy fan

Stella54: jag hade kunnat se den, kanske inte 1:1 men 1:2 eller 1:3 eller så. iaf lite uppståendelse

NoWorriesNoRegrets: Jag klarar inte riktigt 1:1. för mycket stress och ångest och det kan vara olagligt att inte hjälpa till. 1:2 är bra, skadan är redan skedd men det finns fortfarande lite deperation... ??

Stella54: fast jag kan lika gärna tycka om att komma säg dan efter

bob_le_flambeur: eller långt efter. ruiner också. måste inte ens vara mordbrand.

NoWorriesNoRegrets: Mordbranden gör att det inte bara är en olycka. Olyckor händer när jag tappar nånting på golvet. Mordbränder är på riktigt.

Stella54: ja

bob_le_flambeur: destruktivt.

Dog_X_Dog: min ultimata skulle vara att se en 1:1, men liksom inne i huset. jag skulle inte alägga den men ändå

Dog_X_Dog: ta mig in och se allt

prinsessa på vift

2009-12-10T01:12:00.000-08:00

det perfekta postmoderna samhället

2009-12-04T04:57:00.000-08:00

Roy Andersson använde sig av ett stilgrepp i både "Sånger från andra våningen" och "Du levande" som jag tyckte mycket om. Genom att blanda halvantik 1900-tals-rekvisita, som fick tittaren att associera till folkhems-Sverige, med hintar om modernitet formade han ett samhälle som var i stort sett tidlöst. Kombinationen blev någon form av visualisering av det ideal som jag tror att många svenskar bär med sig av Sverige, med det ena benet i nedärvda socialdemokratiska grundvärderingar och det andra benet i något flyktigt och odefinierat.

Arbetsförmedlingens reklamfilm för Stafetten-kampanjen är uppbyggd efter samma modell. Nästan alla miljöer, vare sig de är på landsbygden eller i Stockholm, är miljöer som i stort har sett likadana ut de senaste fyrtio åren eller så. Typsnitten som används, exempel de inne på nyhetskontoret, är standardiserade och obundna. I samma svep som vi får se en polis som verkar vara av invandrarbakgrund, en nutidsmarkör, får vi se en gammal flaskfabrik och en stämpelklocka. Stafetten-filmen är tydligen regisserad av Tom Malmros. Huruvida den är en hyllning till Andersson eller inte kan jag bara låta vara osagt. Men ändå undrar jag om inte både Andersson och Malmros visar upp det perfekta postmoderna samhället och, kanske, den perfekta socialdemokratiska utopin: moderna värderingar och framsteg med gårdagens solidariska samhälle och arbetarklasskultur.

polski

2009-11-25T04:27:00.000-08:00

Vårt vandrarhem. Tryck på domofonen!

Påle i Polen.

Den polska färgskalan. Det mesta gick i sjok om beige, brunt och grått. Den polska husmanskosten ej undantagen. Apropå husmanskost så åt vi piroger varje dag och prövade sammanlagt åtta olika fyllningar.

Jag hade hoppats på att Chopin skulle vägleda oss. Vi kom dock inte in i Chopin-muséet, den höll på att renoveras eller något. Några byggarbetare slängde ut oss. Vi lyckades inte heller hitta Chopins monument eller köpa någon merchandise. Chopin var antagligen folkskygg.

INDEKS.

Den här fick mig att tänka på Orpon.

Warszawa sett från Kulturpalatsets trettionde våning. Avgaser, dimma och solnedgång.

Hålig byggnad i finanskvarteren.

Kebab- och Jack Vegas-kuberna fanns utspridda lite varstans. Ofta var de helt ensamma, som små öar, men här är de uppradade i ett stråk. Polacker verkar spela Jack Vegas vid vilken given tid på dagen som helst.

Min Trovärdiga Kampanj.

Fåglar utanför palatset i Lazienki-parken.

1944 gjorde Polen uppror mot Hitler med resultatet att så gott som hela Warszawa ödelades. Gamla stan har dock byggts upp i efterhand utifrån gamla planer, fotografier och målningar. Hade jag inte vetat på förhand att byggnaderna var högst femtio år gamla hade jag aldrig kunnat ana något.

Solnedgång på väg hem.

bra prosa del 2

2009-11-19T01:57:00.001-08:00

Carmen steg ner från sin bil. Hon såg ut som Bette Davis. Peter tog emot henne. Han såg ut som Clark Gable fast blond.

"Ni ser bekant ut", sa han. "Jag har kanske kysst er i mina drömmar."

"Här, där och överallt", jublade Carmen. "Ta mig till Broadway, din dåre."

"Broadway ligger långt bort", inflikade Peter bryskt, näsvist och snabbt.

De gick på stadens gator. Neonljusen lös som eldflugor i natten. En full man kräkte upp den medicin som egentligen skulle rädda hans liv. Carmen och Peter stannade förundrade inför livets storhet och ambivalens när de såg en av stadens mest berömda byggnader.

"Gud är god", sade Carmen. "Fast jag är här och jobbar i show business så vet jag att han ser mig och dig utan att döma oss. Förutom när... Förutom när..."

"Det är över nu, Carmen.", svarade Peter faderligt. "Det är över nu."

polen och transkribering

2009-11-16T03:20:00.000-08:00

1. Den här helgen åker jag med min bror till Polen över helgen, till Warzsawa närmare bestämt. Chopin, kålpiroger, spårvagnar, öststatsloppmarknader och bombade men nyrenoverade hus står på dagordningen. Mer information kommer.

2. Jag håller på att transkribera gruppintervjuer, alltså lyssna på inspelningar som jag för över till skriven text. Det är bland det mest långsamma man kan göra. Vissa meningar måste man lyssna på om och om igen. Arbetet görs svårare av att intervjupersonerna pratar så ostrukturerat. Det är många ofullständiga satser, godtyckliga associationer, stakningar och meningar... som... tonar... ... ut... när intervjupersonen känner att den sagt det den vill säga och väntar på att någon annan ska ta upp tråden. Tack och lov känner jag mig inte bunden till att transkribera till perfektion, vissa forskare har avancerade system för HÖGLJUDDA UTANDNINGAR, SKRATTPARTIKLAR (alltså läten som kan identifieras som skratt men som inte utgör hela skrattattacker) och annat. Ju mer noggrannt man transkriberar, desto mindre lämnas åt forskarens tolkning. Det blir också allt mer oläsligt. Jag tar den enkla vägen ut och lämnar diskussionen för metodik öppen.

Delila schert Simson die Haare

2009-11-05T02:05:00.000-08:00

I förrgår klippte jag mitt hår. Ända sen jag var liten så får hårklippning mig att tänka på legenden om Simson och Delila. Det ger mig en springande lust till att säga till någon: "Tur att jag är inte Simson, då hade jag inte haft några krafter kvar!"

Men jag har aldrig haft någon att säga det till.

Simson var en nasir, en av Jahves utvalde superjudar. Han blev utsedd av Gud för att bekämpa filistéer. Under sin tid som Israels frihetskämpe begick han bland annat följande dåd:

* Slet sönder ett lejon i stycken med sina bara händer
* Dödade tusen filistéer med bara en åsnekäke som vapen
* Band fast facklor på trehundra rävars svansar, vilka sedan brände ner filistéers åkrar

Simson var ledare över Israel och lät sig inte besegras. Han var en "force to be reckoned with". Så småningom träffade han och blev kär i ungmön Delila, vilken skonades från Simsons annars typiska misstänksamhet, aggressioner och utfall. Delila blev dock mutad av filistéerna för att ta reda på källan till Simsons styrka. Simson förtrodde henne med hemligheten: styrkan låg i hans hår, då ett av löftena en nasir har till Gud är att aldrig klippa sig.

Samma natt klippte Delila av Simson sitt hår, sju lockar för att vara exakt. Det var tillräckligt för att frånta honom hans nasirskap och därmed hans superjudekrafter. Resultatet av detta blev att han tillfångatogs av filistéerna, vilka stack ut hans ögon och förslavade honom. Därefter tillbringade han den kommande tiden i filistéernas våld, fram till att hans hår växt ut igen och han åter blev en nasir i Guds ögon.

tiggande godis-barn

2009-10-31T12:12:00.000-07:00

"Do you have any candy?"
"No, sorry, I don't have any."

Två barn klädda till behuvade skelett ringde på vår dörr. Jag hoppade till på riktigt när jag såg dem, eftersom jag trodde att det var Anna som ringde på. Skeletten var dock artiga och lämnade mig snabbt och utan att ställa till med någon scen.

Det är många som menar att importen av halloween och dess övertagande av/samexisterande med allhelgonahelgen är en kapitalistisk och kommersiell produkt. Det är visserligen sant. Men i debatten glömmer de flesta bort den sluga marknadsföring som innebär att vi känner oss som dåliga vuxna om vi kritiserar det som barn tycker om. "Vi gör det för barnen", säger man. Bevisligen finns det inget bättre sätt att bryta kommersiell mark på än att anspela på det allmänna föräldraansvaret eller barnens rätt att vara barn, vilket är en väldigt existentiell och svår rättighet att argumentera mot. Särskilt, som i fallet med dörrknackande barn, när ens principer att inte fira påtvingade traditioner innebär att man berövar storögda barn deras oändliga oskyldighet och joie de vivre. Det är inte riktigt samma sak som att avstå från fikabesök på kanelbullens dag.

Barnagunst och pumpahundar eller kulturell värdighet? Jag vet inte längre. Men i vilket fall skulle det vara lättare att acceptera förändringar om jag kände att det kom från en annan riktning än den som uppskattar barn som okritiska konsumenter.

band

2009-10-19T04:32:00.000-07:00

Bandsökandet är hopplöst. Kan jag inte bara spela med de här två?

Sångaren har en viss Nixon-kvalité i sitt spelande. Jag tycker om när han apatiskt sjungit klart första refrängen för att sen vandra runt mållöst på gräsmattan.

kvantskum

2009-10-14T01:57:00.000-07:00

"Maskhål bildas inte genom naturliga processer i Universum, till skillnad från vanliga svarta hål, utan måste skapas artificiellt. Det finns två möjligheter till att göra detta; antingen klassiskt genom att riva upp två hål i rummet och sy ihop dem på något sätt eller kvantmekaniskt genom att dra upp dem ur de gravitationella vakuumfluktuationer som kvantskummet utgör. Det går att konstruera ett maskhål genom ett helt och hållet klassiskt sätt genom snurra upp tiden, så att man kan åka både framåt och tillbaka (d v s en tidsmaskin!), medan man lugnt kröker rumtiden mer och mer. Vi känner dock inte till lagarna för kvantgravitationen tillräckligt väl för att kunna avgöra om den kvantmekaniska metoden är möjlig."

Från kosmologika.net. Jag fascineras av tanken på att det skulle finnas en klassisk metod för att riva upp hål i universums tid/rum-kontinuum.

nikotin

2009-10-07T05:09:00.000-07:00

Nu har jag haft lukten av nikotin i min näsa i över ett dygn. Den har avtagit i styrka, men den är fortfarande där. Jag antar att jag har suttit bredvid någon i skolan som röker mycket. Väldigt störande är det iallafall. Om människor rökte kanelstänger, jasminris, ängsblomster och nybakat bröd istället för tobak skulle rökning vara mer okej.

let's go away for a while

2009-09-30T01:45:00.000-07:00

På väg till och från Göteborg i förrgår läste jag igenom 33 1/3-genomgången av Pet Sounds, skriven av Jim Fusilli.

Vad boken främst gör, antagligen mer än de flesta andra Beach Boys-biografier, är att fokusera på Brian Wilsons interna stridigheter och själsliga konflikter, från att som liten blivit kontinuerligt misshandlad av sin far till att som tjugotre-åring finna sig stå i blickfånget för hela skivindustrin.

Arbetet med Pet Sounds tog fart efter att the Beatles hade släppt Rubber Soul. Rubber Soul gav Brian en uppenbarelse, då han insåg att albumformatet kunde användas för mer än att samla hitsinglar; där fanns en tidigare outnyttjad potential för att låta albumet som helhet förmedla ett budskap, en känsla. Insikten fick Brian att hoppa av allt turnerande och promotionarbete för att arbeta heltid i studion, medan resten av the Beach Boys turnerade i Japan och Hawaii.

Musikskrivandet präglades till stor del av två saker. För det första hade Brian en starkt inspirerad och storslagen vision om att göra det största och viktigaste popalbumet hittills, en skiva ännu mer sammanhållen än Rubber Soul. För det andra var Pet Sounds till stor del en självbiografisk utvikelse som blottade Brian Wilson (och till viss del även medförfattaren Tony Asher) och hans känsloliv, framförallt förhållandet mellan Brian och Marilyn Rovell. Det personliga i sångernas texter är också en bärande anledning till att Brian sjunger en majoritet av sångtexterna:

I know perfectly well I'm not where I should be
I've been very aware you've been patient with me
Every time we break up, you bring back your love to me
And after all I've done to you
How can it be you still believe in me

Vid tiden för musikskrivandet gick också allting i Brian Wilsons väg. Han var i kontroll över sitt projekt, han var inpirerad, han hade kompetenta medmusiker (till stor del gräddan av LA:s studiomusiker, bland andra Carol Kaye och Hal Blaine). Ett par år senare skulle han komma att gå under för sin depression och för sitt drogmissbruk, men då, i tidiga 1966, var han fortfarande i fas. Han verkar ha ingett alla inblandande en känsla av storhet, som att alla visste att han var i färd med att skapa något större än honom själv, ett verk han aldrig skulle kunna komma att toppa.

Det slutliga arbetet med skivan blev klart efter att de andra Beach Boys-medlemmarna, Carl Wilson, Dennis Wilson, Mike Love och Al Jardine, turnerat klart. De spelade in sina respektive delar och hjälpte till att sammanställa och finslipa helhetsintrycket.

In May 1966, Bruce Johnston flew to London and had with him two acetate copies of Pet Sounds. Derek Taylor, the Beatles' publicist who had agreed to help promote the album, set him up at a hotel in West End.

The Beach Boys were popular in England. Earlier, Mick Jagger had helped by going on about "I Get Around", compelling various disc jockeys to give it its due. And thanks to Derek Taylor, Bruce was meeting many journalists.

And then Keith Moon showed up. "All we did was talk Beach Boys," Bruce remembers. Moon loved Pet Sounds, and he contacted some people. Shortly thereafter, John Lennon and Paul McCartney came to the hotel. They wanted to hear the album and they did, several times. "They were speechless," said Bruce, who witnessed them put aside their carefree public persona to study Brian's music.

Om storheten i skivan var tillräcklig för att få Lennon och McCartney att sakna ord, så kan man bara börja tänka sig hur det var för Marilyn Rovell att få höra den första gången. Inte nog med att den typen av personligt utelämnande som Pet Sounds presenterade fortfarande var oerhört ovanlig på den tiden, det var dessutom Brians mest fulländade verk och något av ett öppet brev skrivet med henne i åtanke.

Brian brought an acetate to Marilyn. They went to their bedroom, turned the lights low and put on the album. "It was one of the most moving experiences you could ever imagine", she said. "It was so beautiful... We both cried. Right after we listened to it, he said he was scared nobody was going to like it."

fredag

2009-09-24T08:24:00.000-07:00

elbas

2009-09-24T02:15:00.000-07:00

Min bror kom förbi igår och gav mig en elbas i tidig födelsedagspresent. Det var väldigt generöst och väldigt oväntat. Det är sjukt roligt att ha en bas igen. Även om jag inte är en säker musiker på något vis så känns det ändå som "mitt" instrument.

Nu känner jag verkligen för att spela i band. Inte nu i höst, men kanske nästa år.

BASIST SÖKER BAND

25-årig basist med dåligt gehör och medioker teknik söker band.

Musikinfluenser: "Music for Airports", Ray Charles, KRS-One, Wim Mertens, Ennio Morricone, Pale Saints, Ruby Suns, Art Tatum, Shugo Tokumaru, Young Marble Giants.

Övriga influenser: "Azumanga Daioh", Eugène Atget, Lewis Carrolls "Alice i underlandet", dadaism, "Grim Fandango", Hirokazu Kore-edas "Still walking", Yoko Onos "Grapefruit".

Bandet bör spela musik som övergår allmängiltiga konversationsämnen, men den ska inte vara så pretentiös att den inte engagerar. Musikaliska analogier till god vegetarisk mat är välkomna.

mikrokarriärism

2009-09-22T00:21:00.000-07:00

Mångfacettering är bättre än särprägel. Personlig utveckling är bättre än yrkesstolthet.

Mitt namn är Clemens. Jag är journalist, bloggare, författare, musiker och konsult. Be mig förklara saker och jag förklarar dem enligt den clementianska tanketraditionen.

Få yrkestitlar är skyddade eller kräver legitimation. Allra minst gäller det olika kreativa yrken som hunnit etablera prestige under lång tid. Det är upp till var och en att bestämma sig för när och hur man vill etablera sig som en del av en oskyddad yrkesgrupp.

Ja, jag har ju skrivit den här boken om andlig hjälp till företagsledare: "Top down management och du - finn din inre CEO". Så numera kan jag lägga till "Clemens, författare" på min växande meritlista!

Innebär identitetssamlandet ett relativt lindrigt sätt att vinna legitimitet samtidigt som man inte behöver stå till yttersta svar för sin kompetens? Möjligtvis. Det är åtminstone ett uttryck för ett modernt jag-uppfyllande, en ambition att sätta sin egen nyfikenhet och önskan att få karriärer som är både horisontella och vertikala framför tidigare generationers yrkesbundenhet. Självuppfyllandesträvan sätter samhällsnyttan i andra plats, men så är också vårt samhälle drivet av individer som befinner sig i grupper, inte av kollektiv.

Jag har fem egna företag som alla i grunden är rotade i mig, Clemens. Man kan säga att jag är min egen chef och att jag sätter upp arbetstiderna som jag själv vill ha dem, men jag försöker att jobba nio till fem som alla andra. För att underlätta administrationen och effektivisera verksamheten har jag, för att använda mig av datortermer, defragmenterat min själ. Fem stycken identiska Clemens driver ett varsitt företag med sin egen inriktning, om det nu är musiken eller konsulteringen som står i fokus.

cylinder

2009-09-19T03:45:00.000-07:00

Det regnade ute. Gågatan var full av upptagna människor, geografiskt samlade men känslomässigt isolerade. Jag försökte kasta ut mentala rep och binda ihop människornas fötter, sådär som cowboys binder ihop kalvklövar på rodeoföreställningar. Om jag hade lyckats hade de fallit ner och varit subordinerade min fasta övertygelse.

Jag saknade dig. Jag hade kvar dina kontaktuppgifter i min mobiltelefon, men jag hade gjort om ditt namn till ett anagram som liknade ett köksredskap och tagit bort två siffror från ditt mobiltelefonnummer. Avidentifieringen gjorde ingen nytta.

Det kom att regna ännu lite mer. Jag rörde mig bort från gågatan och mot ett öppet brunnslock på en sidogata. Jag hade aldrig tidigare sett ett öppet brunnslock och såg det som en förpliktelse för mig att klättra ner och möta mig själv. Jag klättrade ner för brunnslocket. Efter fem minuter var jag tio meter under marknivån. Efter tio minuter var jag tjugo meter under marknivån. Då hade jag nått botten.

Jag såg mig omkring. Jag befann mig i ett stort, noga välvt rum. Det var som en marmorcylinder. Jag upplevde det inte som mörkt, det enda jag inte kunde se var rummets ände. Jag smekte cylinderrummets väggar. De var dekorerade av våra bästa och värsta minnen. Minns när du när jag kallade dig hora? Det är det värsta jag gjort mot någon annan och mot mig själv, men det är oåterkalleligt. Nu befinner jag långt under marken och ser mig själv och konsekvenserna av mina samlade handlingar. Du överraskade mig genom att laga min favoriträtt, jag visste inte ens att du visste vilken den var. Jag köpte vykort och blommor till dig och kände mig lycklig och upprymd bara från känslan av få se ditt leende när du tog emot dem.

Rummet var stort. Det fanns många minnen att ta del av. Det tog inte så lång tid innan jag fylldes av hopplöshet. Vad var meningen med att rannsaka minnen om vi inte gjorde det tillsammans? Jag beslöt mig för att gå mot rummets ände. Ett mörker sänktes över allt runtomkring mig. De sista fem stegen fick jag famla mig fram i blindo. Mina händer hittade en dörr. En ståldörr. Jag öppnade dörren och möttes av arktiska vindar. Dörren ledde mot ett mörker som var ännu mörkare och ännu mer kompakt än något mörker jag varit med om tidigare. Jag förstod att det var här det var meningen att jag skulle vara, att det bara var här jag kunde få insikt. Jag gick in i mörkret och inbillade mig att dörren stängdes bakom min rygg.

till göteborg och tillbaka igen

2009-09-09T04:57:00.000-07:00

Fyra timmar tur. Tre och en halv timme retur. Det var väldigt mycket bussresande för ett möte som egentligen inte höll på mer än en timme, men det var definitivt värt det. Min uppsats har en riktning och ett syfte nu. Allting pekar på att jag kommer få en handledare den här veckan också.